Det var en gång en familj som styrde med järnhand
och de hade tusentals anställda och allesammans var
de lydiga och närapå pinsamt lojala för de som anställda
var allesammans

utsatta för utpressning. Känslorna deras befann sig
under press och utbredd och stor var den familjen
även. Men en dag fick jag nog och tog livet av dem
allesammans,

en efter en, som för att befria den mardröm vilken så
förmörkade själva himlen. I alla fall fantiserade jag
om att ta livet av mina plågoandar som så förpestade
livet för så många.

Bara för att jag visste med mig att bara jag kunde göra.
Medlemmarna i den där familjen hotade dessa även
varandra med olika känslomässiga sätt att som påminna
var och en av dem alla,

om att höra ihop vilket skulle skapa lojalitet dem emellan.
Det gjorde att de manipulerade sig fram i tillvaron, men
även manipulerade varandra till att sluta leden. Det var
som en muskel

eller som en bläckfisk vilkens många armar, var och en
av dem mest påminde om maneten eller den elektriska
ålen. En natt när jag som vanligt satt fast i dessa verkliga
mardrömmarnas grepp,

beslutade jag mig bara. Det var bara som något jag gjorde.
Jag som förvandlade min egen mardröm till deras mera
personliga och på deras egen planhalva och bakgård. En
natt jag sent skulle glömma.


(Ibland när jag hör morbror svära, där kommer ord starka
som svärord, bara att det är ord som Beagle Lanterna...)