Den dag då bomben föll,
jag dig i handen höll,
dagen som förmörkad var,
ömheten var som vattenfyllt kar

strax ägde moln så mörka att friden
inombords knappt bar i tiden,
i långa dagar av fruktlöst hopp,
fanns dock möjligheter kvar i tidens lopp,

om sol och glädje i vart bröst,
överallt sågs spillror av verklighetens höst,
den dag då dagen föreföll så underbar,
den sista dagen av strid som till civilt försvar,

den dagen då du mig kramade,
var den sista stunden då klädseln ännu stramade,
den sista dagen av hemlig frid,
det var även sommarens sista strid.