Du har gått en längre vandring och är trött i kroppen.
Du är omgiven av skog och symmetriska bladverk.
Uråldriga stenhällar med mossa, knotiga rötter rotade långt ner i jorden.
Vinden kylsmeker huden. Skogens friska lungor delar sin andedräkt med dig.
Med handen på hjärtat känner du din inre trötthet sippra fram och rinna av dig.
En vilsam glänta och du sätter dig ner på en sten och blundar. Lyssnar till vinden som sjunger sin visa och samtidigt lekfullt trillar runt emellan svängande och skira blad.
Med dina fingertoppar stryker du lite fuktig jord på dina läppar. Ditt allvar ligger som en tyngd mot marken. Alla dina livsdagar väger sin sanning och allt du upplevt.
När allt kommer omkring ligger himlen öppen ovanför och molnen vandrar sin tysta ban.
Solen ligger mot din kind och när du försöker kisa har du den i ögonen och då ser du skymten av ett leende. En ängel i rörelse då hon vänder sig om och fortsätter le över sin axel mot dig.
Du har vilat en stund i hennes famn och skogens mjukhet är hennes kjol och nu när hon rör sig bortåt tappar du balansen och gör en kullerbytta och ... finner dig förändrad.
Ännu ser du spår av hennes leende. Du hör fågelkvittret studsa mellan trädstammarna. Hårlockarna av mossor och lavar.
Hon återspeglar kärlekens pulserande kretslopp.
Kärlekens Alfa och Omega. Den gode herden.
(Matt 11:26)