En del resonemang eller som filosofiska
sätt att tänka och känna, vilket skall få som
fenomen

betraktat, den det närmast angår att tappa
den sortens orientering i tid och rum vilka i vanliga
fall skall få

känslan av att ha kontroll, i ren disharmoni fås att
tappa just den sortens orientering en människa
kan behöva

stödja sig emot för att i någon mån kunna behålla
sitt förnuft, sina som förståndsgåvor.
Känslan av

att kunna förstå vad som händer, då något tar sig
form och uttryck. Om då en sorts filosofiskt
trevande verkar

istället på ett sätt som verkar på en och samma gång
förståeligt och samtidigt påminner om 'skitprat'.
Det skall få

en själv att tycka eller inse att det mera är till för att
skapa obalans än någon just förståelse för just
uttrycket.

En sådan känsla som kan erhållas då någon börjar tala
'fikonspråk' med en själv, istället för att hela tiden
hålla fokus

på ett plan av förståelse och förmedlad insikt. Det finns
dels just 'för redan insatta' och dels för de som
'nog aldrig

kan komma till insikt'. Den som är intresserad av att göra
sig just förstådd och klar i sitt val av förklaringar,
kommer också

att kunna göra sig förstådd. Medan den som, helt i onödan,
vecklar in sig i komplicerade förklaringar. Kommer
att framstå

som en illusionist, vilken gör obegriplig konst av sitt tal
och agerande, som att 'slå blå dunster och
dimridåer skapa'.