Ögonen öppnas, för en liten stund så är det förvirring, i en kort sekund så letar ögonen runt rummet medans hjärnan försöker minnas. Sedan klickar det in. Jag är fortfarande här. Kroppen ligger still en stund, sedan letar handen efter telefonen. Klockan är 05:50. Slår på wifi och går igenom alla olika social media konton, LinkedIn, Poeter, youtube… gmail. Tömmer gmail på spam mail. Kroppen känns väldigt trött. Efter 5 min så reser jag mig upp, klär på mig mina cykelkläder, kollar att allt är i ryggsäcken, datorn, laddaren, hörlurar, mus, underkläder, nycklar osv. Klappar katten lite och går ut.
Solen har precis gått upp. Luften känns frisk. Öppnar dörren till cykelrummet och låser upp min cykel, en vit TREK cykel med landsväg racer utseende. Börjar trampa, gillar suset av vinden och cykeln viskar till mig … ”snabbare, snabbare kan du” jag är nästan helt själv på vägen. Ljudet av mina däck rullandes över asfalten fyller mig med ett välbekant behag. Trötthet börjar försvinna och syre fyller mitt blod. När jag kommer till Södermalm bron efter Gullmarsplan börjar trafiken tätna. Fler och fler cyklister. Ibland har man tur och det är grönt hela vägen till slussen, ibland är det rödljus efter rödljus, men ingen brådska jag har gott om tid. Tar Skeppsbron vägen och sedan Strömbron till Kungsträdgården, Norrlandsgatan upp sedan svänger av mot Mäster Samuelsgatan sedan Regeringsgatan över Kungsgatan sedan går jag pisstrappan ner till Kungsgatan, in till kontoret, och lämnar av cykeln på cykelrummet, låser den, låser upp och larmar av kontoret. Klär av mig, och tar en iskall dusch, det går inte att få varmvatten och jag behöver en minut innan jag kan ta det kalla vattnet. Duschar av mig snabbt, byter om, sedan tänder jag lamporna i kontoret, sätter på kaffe. Klockan är ca 07:15 och det är minst en halvtimme innan nästa person dyker upp på kontoret. Sätter upp min datorn, kopplar upp mig till skärmarna och kollar upp larm från miljön. Det är oftast ganska lugnt fram till klockan 09:00. Brukar inte äta något när jag är på kontoret för jag jobbar hellre in den timman lunchen är på och slutar 16:00 istället. Sedan cyklar jag hem igen. Hem brukar det vara lite jobbigare. Fler uppförsbackar plus att man är rätt seg efter en hel arbetsdag. Kommer hem och fixar ihop någonting att äta. Ger katten färsk vatten och gör rent kattlådan. Tar en dusch. Sätter mig på balkongen en stund, lyssnar till svalorna och en till dag är gjord. Är det helg och jag inte har on-call så brukar jag spendera helgen ganska full. Jag vill döda tiden som finns. Jag vaknar med målet att få dagen att gå, så fort som det bara går. Enligt mig så finns det inget vettigare. Jag önskar jag va en sådan person som kunde vakna sent, typ 11, 12 kanske rent utav 13… men nej, varje dag runt 06:00 vaknar jag. Detta är mitt liv och jag hoppas inte på någonting alls. Jag brinner inte för en ideologi, jag står inte för någonting politiskt, jag betalar mina räkningar och min skatt utan förhoppning för någonting. Jag vet att jag har känt mig levande men det va många år sedan nu. Det bästa med mitt liv är den där cykelturen till jobbet. Ibland gör man något meningsfullt på jobbet men det är sällan. Allt annat är väldigt meh, och handlar mest om att få tiden att gå så en ny dag kan komma. Jag försöker mest bara beta av dagarna i denna filmen. Hade jag vetat att mitt liv skulle bli så här meningslöst så hade jag förmodligen inte kämpat så för mitt liv när jag nästan dog vid 27 års ålder. Men jag ska vara rättvis och säga att jag gjorde en massa saker mellan det och nu, som jag lovade mig själv att göra. Och ett tag efter nära döden grejen så levde jag verkligen. Cyklade runt, gjorde kärleksgrejen, hoppade mellan jobb, och va ett tag en ganska stark cyklist. Och ibland längtar jag tillbaka till den tiden. Även om jag vet att livet inte va perfekt då heller. Det perfekta livet är en illusion. Man får räkna med fel. Men de senaste tre åren så har hela livet känts som ett misstag. Även om jag har ett bra välbetalt jobb. Bor i en stor och helt okej lägenhet. Tjänar mer pengar än jag behöver. Så på ytan så är allt bättre. Ser bättre ut. Men jag kan inte skaka av mig känslan av hur tomt och meningslöst allt är. Jag tror att filmen har hållit på för länge bara. Jag försöker bara snabbspola till slutet av filmen. Helst av allt skulle jag bara vilja stänga av den. Men jag kan inte riktigt få mig själv till att göra det och jag vet inte ens varför riktigt. Det kan vara med ett sådant bra liv så måste man hålla käften och bara leva det. Lägga känslorna åt sidan och plöja igenom det som en jävla zombie.