Även då man söker
sätta allt i sitt rätta perspektiv

Så måste man väl ändå medge
att det är svårare än lätt

Det vilar något konfunderat
förtvivlat, förvillat och konfyst

Över att söka minnas
allt det där man både velat
och inte velat ha sett

Kanske borde man bara räkna
de lyckligaste av stunder
och glömma livets oförrätt

Och be alla de andra minnena
att stiga åt sidan
och gå till reträtt

Eller finns det kanske
något annat och bättre sätt?