Höstvisa till min storebror, just när du dog.

Nu brunar bräken nedåt diket.
Lönnen flammar till i en flämt
Nu kväker träden sina sista, tallar
Älgen tar som sats för att springa.

Ett åkerstråk brinner opp i nedan.
Skarpen kastar loss ändes å
Nu gräver räven sina trygga, grytor
Björnen samlar mat för att sova.

Mikel Johannes nu vid mossen, vilar
Ögnar ut en blick över tjärn.
Där blänker draget under ytan, grumlig.
Skräddarn´n bryter spänningens yta.

Stilla i vassen står gäddan, trånar
Trånar efter å efter å.
Väntar på morgonljusets dimma, imma
Väntar på spännarens yta.

Där böljar bräken bakom ändes, nedåt.
Föll ändes upp-om än då.
Där lägger jag mina sista,
Självar
Skälver och står still,
Intill.