Varför beter sig ibland människan som en femåring,
fast den borde 'veta bättre', frågar sig stundom Petra.
Svaret, som irriterande nog känns uppenbart och som
i 'öppen dag', för att det ligger i människans natur.

Det tröstar henne inte nog. Hon har diskuterat det där
med Göran och även Gisela och Tomaso. När någon de
tror sig känna någorlunda beter sig irrationellt och
'bara dumt'. Är det för att den inte 'vet svaret' och har

'dåliga rådgivare' eller bara befinner sig i god tro?
Är människan så underställd sitt öde och därför inte
kan ta ansvar för sina egna handlingar? Eller bör en
kunna 'uppfostra' de delar av mänskligheten som går

i livets hårda skola, men ändå gör ibland just de val
vilka känns som 'fel vägval'. Tyvärr gör ju inte bara
andra det, utan även en själv. Varför det är så högst
irriterande, är ju förstås eftertanken, efterkonstruktiv

verksamhet. 'Varför gjorde jag inte så? Jag borde ju ha
kunnat inse.' Livet är som att spela schack. Envisheten
kan förstås ha såväl illa som goda drag. Det är ofta nog
tanken och känslan. 'Alla har vi varit där' eller kommer

förr eller senare dit. Som en resa till Bollnäs. Antingen
reser jaget bara genom utan att stanna för en fika på
vägen. Eller så upptäcker jaget (i det här fallet någon
som Petra), men jag skulle ju bara stanna en halvtimme,

som för att vila ögonen. Blev sedan fast här i fem långa år.
Innan jag rörde på mig igen. Petra har aldrig ens stanna
tillfälligt i Alingsås, för att ta en bulle. (Bulle kan vara taxi,
bulle i ugnen eller likvärdigt, fikabröd till en kopp hett).

Gisela har kommit på sig själv med att såväl avsky som älska
uttryck som 'Tro på sig själv' eller 'Idag är den sista dagen
på det liv du just behövt genomlida'. Tröstar det henne att
hon kommer att vakna till nya möjligheter i ett oändligt jag-

ande efter 'äventyret', om morgonen vid pass sjudraget eller
så? Tänk om hon har något speciellt att tänka på. Utöver att
kunna hitta plötsligt 'en guldtacka' på sin väg mot okänt mål.
Ändå är hon övertygad om att även om utseendet och tyngden

stämmer, efter några skrap på ytan, hon tvingas inse det är
en tacka av bly, överdragen med modellfärg. Göran har råkat
undslippa sig hur han som jämför sina upplevelser som en
sådan där modelljärnväg, ett samhälle i miniatyr, med upp-

och nedgångar. Ibland har platsen inte ens en station, bara
uppehåll för långfärdsbussen, vilkens bolag går i konkurs
gång efter annan. Vad skall kunna 'bära eller brista', erbjuda
henne någonting mera solitt, än en sådan där anhalt på vägen?

Och som Petra ibland frågar sig. Vill hon 'fastna i en sorts evig
het av att gifta sig och kanske få barn och upptäcka, jaha, var
det inte mera än så här? Spelar det stor roll ifall ens partner
lystrar till Göran, som en sorts lydig eller lynnig hund av igår?

'Denna och andra frågor', replik från Karl Bertil Jonssons
kulaftons saga i slutet av december. Som sagt, kanske har en
framtid något att visa, erbjuda eller bara som tänkt exempel
i någon bok, där hon får sina reflektioner åter uppspelade?


(En kortlek består ofta nog av 52 kort, 13 x 4 är 52. Som tur
är har den ofta nog några jokrar med som kan dryga ut asken
den ligger och vilar till sig i, som en sorts inkast eller utkast)

Petra har en bekant som är gift och därför bara får ses som
en just bekant. Hur det skulle ha kunnat utveckla sig om hon
varit född i Brighton eller Oslo och kommit till Alingsås via
Bollnäs eller Uddevalla samt Lysekil och Landskrona får hon

aldrig veta, tråkigt nog. Kan hon få byta ut Landskrona mot
Karlskrona och Uddevalla mot Umeå så skulle bilden kunnat
se så annorlunda ut. Å andra sidan är det ju dagdrömmerier
som aldrig kommer att kunna ge henne ett liv med utvalda.