Problemet som sådant framstår på i och för sig flera sätt.
Det vill säga att en person inte bara har ett, 'liv' eller 'jag',
utan flera och att de i sig själva kan delas upp i flera undergrupper.

För den som 'vill' se sina egna funderingar i detalj,
snarare än som faktiska helheter.
Det kan ju räcka väl så gott att dela upp dem,
ens frågor kring dessa former av fenomen.
Undergrupperna kan man 'gräva i' eller söka ignorera.

Ungefär som att tänka på tomater och få veta att det finns
fler än 500 sorter.
Kanske stannar en människa vid första punkten.
Tomater.

På ett liknande och jämförbart sätt går det att mera gripbart,
fundera över grunden eller grunderna.
Det vill säga att en själv fungerar i och för sig.
Men det kan delas upp i två delar.

Kroppen är en del, själen är en annan del.
Eller om man så vill, utan kropp ingen själ.
Men en religiös människa, tror nog att själen har en fristående
del av livet eller i alla fall existensen.

Det finns människor som delar upp det så, utan att vara religiösa.
De bär mera på en övertygelse, teorier, än är uttalat religiösa.

Det första är nog varför en människa förefaller att kunna delas upp i flera olika personligheter och att dessa är tillsammans delar av ett enda helt.

En tro på detta, att det är så, skulle kunna förklara en del frågor.
Exempelvis att (läs ingressen först, innan du läser vidare här)

Det finns människor som är medvetna om att deras personlighet befinner sig i förändring och att det inte går att 'backa bandet'.

De är alltså rädda för att de kommer att 'förlora förståndet'.
De hoppas förstås att de har ett (förstånd) och att denna förändring inte har kunnat få 'sitta fasta grepp' om dem ännu.

Men vad är då att 'förlora sitt förstånd'?
En del människor har ju så länge de kan minnas,
alltså sedan de var nio år eller däromkring,
har pendlat mellan att veta, tro sig veta samt att tro sig ha 'noll koll'.
Så i deras fall är ju processen inte 'plötsligt påkommen'.

Utan den 'kommer och går', vilket bäst kan beskrivas
som att när de lägger ifrån sig en sak eller impuls, tanke,
så tänker de på 'annat' samtidigt.

Med den effekten att plötsligt inte veta vad det var de gjorde,
då de 'lade ifrån sig'.

Om jag tänker 'på annat', medan jag är 'på autopilot',
så minns jag inte var jag 'lade ifrån mig' något.
Som att lägga ifrån sig ett papper, ha parkerat bilen,
ha lyssnat med ett halvt öra,
på vad någon annan försökt nå fram till en själv med.

Tankspriddhet, tillfällig sinnesförvirring,
känslan av att 'jag kan inte lita på mig själv'.
Skapar ofta den här upplevelsen av att 'inte vara där',
'inte vara med'.
Det skapar förstås problem, eller 'problemet' i sig.

Vad gör jag åt att det är så här?
Minskar ner på antalet saker och uppgifter att tro sig behöva utföra.
De flesta som 'inte bromsar i tid', kommer förstås att 'gå in i väggen'.
En del av dem som 'går in i väggen', kan inte ta sig ut igen.

Om man nu befinner sig i det där tillståndet, av en sorts 'chock'
eller 'limbo'.
Är att inse sin situation och 'gå i pension'.
Den som är utbränd kan inte komma tillbaka.

Den som kan komma tillbaka, är helt enkelt inte utbränd.
Den som kallar sig 'utbränd' och ändå kan 'komma tillbaka'.
Har missuppfattat begreppet 'vara utbränd'.

Kanske går det att förstås sig på saken om exemplet
beskrivs så här.
Tänk dig en tändsticka som brinner tills allt brännbart
blivit förkolnat.
Stickan är av trä och har blivit utbränd.

Enda sättet att få det att se ut som den kan komma att brinna igen,
är att tillsätta något brännbart ämne.
Om det ser ut som om stickan brinner på nytt,
så är det ett felaktigt antagande.

Det som brinner är det tillsatta ämnet,
stickan i sig kan inte fås att brinna 'igen'.

Hur mycket det än kan komma att 'ta emot' och inte
kunna acceptera sin situation, utan istället se sig själv
som 'oumbärlig', kommer bara att leda till att tillståndet
förvärras och blir än mer problematiskt.

Att jag själv måste komma till en punkt där jag slutar fungera
och att detta är ett återkommande fenomen,
är förstås tråkigt för mig själv och min plats i tillvaron.

Men samtidigt saboterar jag för min omgivning,
som kanske 'låter mig fortsätta', för att 'vara snäll'.
När snällhetsbeteendet istället är skadligt för både mig själv och andra.

Det vore 'mera juste' och 'omtänksamt' att förmå någon att förstå sin egen situation och att den bara 'är den väg som åt helvetet bär'.