P
Paris kan vara en vacker stad, så tillvida en själv inte bor där, mest besöker den stundom. Många manus har i och för sig såväl smutskastat som även hyllat den. I vilket fall låtit en del av handlingen, om inte hela, utspela sig på litet olika platser i den storstaden, den metropolen, den miljonstaden för så många själar. Vad än Michelle eller Michel anser om att kunna leva och vistas där, många har högst privata såväl som mer öppna åsikter och tycken just där. Promenader kan förstås företas där, flanerande längs avenyer, platser, torg, gator och längs Seinen, vattendraget som utgör en sorts livsnerv för staden. Mycket kan nog sägas om den orten. Såväl i romantikens tecken, skeenden i historiskt tid. Samt de många försöken att 'inta' staden och kunna låta sig imponeras av densamma. Eller bli besviken av att finna både hur fransk den ter sig. Samt hur internationell den blivit. Som en sorts första plats att inta för resenären, som första resmål. Först ta sig till Paris och sedan 'resten av världen'. Någon har kanske tänkt sig att befinna sig på genomresa, stanna till för att tillbringa en helg där och sedan finna hur svårt det varit att bara lämna den bakom sig. Stannat för några dagar och så 53 år senare, fortfarande försöka sig på att lämna.

E
Esmeralda, som kanske fick heta 'Esme' i en bok av Salinger. Du vet han med boken 'Räddaren i nöden', som den fick heta på svenska. Esmeralda är ett sådant där namn som kanske leder tankarna till 'Alda', ett namn någon brukat och kanske fått bära med sig i stort sett överallt. R kan föra tankarna till gruppen The Beatles och musikstycken som 'Revolution' eller 'Revolution number nine'. Esmeralda förekommer i litet olika böcker, filmer, noveller, pjäser, namn som 'Esmeralda och dagern', som en tavla fick heta. Den förstördes förstås innan den hann auktioneras bort för några hundratusen, strax utanför Bordeaux, under mellankrigstiden. Det märkliga var förstås den egenartade stölden av trenne tavlor, varav den ingick i händelserna som följde. Tjuven mördades och tavlan stals igen. Den var 'försvunnen' för offentlighetens ljus i litet över fem år. Sedan var den inblandad i en serie bedrägerier, ytterligare några mord och till slut offer för en brand ombord på ett fartyg. Då tavlan antogs ha fallit offer för lågorna, men aldrig återfanns. Den bara 'gick upp i rök', som en själv kanske skulle ha sagt. Tavlan pratades det om som ett sådant där föremål vilket kunde få det mest blida öde att råka vara inblandat i en serie av märkliga händelser.

N
När någon eftersökt skatt blivit omtalad, även 'skatten' kunde tänkas bli omnämnd där i sammanhanget. Det fullkomligt vimlar av omtalade skatter i historier och manus till olika verk. Ungefär som sagor om litet olika ringar, diamanter vilka fått 'blod att flyta', förbannelser att uttalas som omtalas. Vilken den än varit, så har litet olika föremål blivit omtalade som 'den där prylen som överglänste allt'. Ungefär som teorier om vad som glömts ombord på Titanic, fartyget som sjönk. Trots att mängder med fartyg, kända eller ej, gått till botten och blivit föremål för legender och rykten sedan dess. Finns det då en enda skatt vilken skulle kunna få betyda något utöver alla de andra? Alla människor som bryr sig och brytt sig om skatter, kan tänkas vilja ha med de där 'hundra mest kända'. Vilka märkliga dyrgripar skulle då kunna som 'platsa' där? Även påhittade skatter, med eller utan korn av sanning, kan väl få vara med och tävla om en plats där? 'Greven av Monte Cristo' skall ju har varit 'omätlig', då en vill tala om kända skatter. Boken eller böckerna, om hans öden och äventyr, är förknippade med tanken på skatten som skulle få utgöra grund för tanken på hämnd. Vad som skulle kunna få utgöra en skatt är dessutom inte helt enkelt att veta. Citizen Kane och 'Rosebud', tillhör det någon skulle kunna komma att tänka på. Tanken på vad som skall kunna vara värdefullt så till den grad att en döendes sista ord fick vara just 'Rosebud' och utgöra hemligheten som genomsyrade hela den filmen. Den repliken är väl ungefär lika känd som en del andra rent otroligt kända repliker?

I
Istället för att göra det när det är ljust, varför inte göra det i biomörkret? Jag hade följt honom på avstånd och för att inte väcka onödig uppmärksamhet, bar jag arbetsklädsel, du vet som en reparatör eller snickare. Komplett med en väst av något material som kunde bära en sorts orangegul färg. De går att förväxla med varandra och för att komplettera bilden bar jag hörselskyddet om halsen. Men det skulle visa sig vara svårt att släppas in på en biograf utstyrd på det viset, så jag fick helt enkelt komma på något mindre flagrant. Det blev istället mörka kläder a la 1975. Skinnpaj och mörka jeans. Rutig skjorta i flanell som gick i mörkt grönt, ljust rött och svart. Mörkt svart? I alla fall så skuggade jag mannen i en sju dagar. Men det var 'samma samma', varenda dag. Man skulle kunna ha fått för sig att han skuggade någon annan. Någon med enahanda vanor. Han kom ut ur porten omkring klockan tio på förmiddagen, strövade runt i parkmiljö och längs kajen. Söder Mälarstrand, från Slussen och bakåt tillbaka till Hornstull. Huset var beläget vid en tvärgata till Götgatan, Hökens gata och så ett lågt nummer. Vilket? Nå, något skall ju ni ta reda på också. Samma sorts rutin hela tiden. Vandra den där sträckan på Söder, runt och så ned till Vita Bergsparken, passera badplatsen efter bangolfen. Den öppnade först vid tolvsnåret och jag var ju där före elva redan. Sedan fortsatte han in vid Zinkensdamm, tog till vänster alltså. In bland några gator som i sporten 'Gå vilse'. Val av litet olika gator där, som tur var. Jag hade sett exemplet i någon gammal film. Det var en långsam deckare, inte blodig alls, det var som om stilen var efter en engelsk bok. Man hörde knappt något när dådet begicks. Det var mera antydningsvis. Men biografen alltså. Han gick på bio och såg en film på tisdag afton, torsdag afton och lördag kväll. Det var det som var litet märkligt. Samma film alla tre dagarna och på torsdagen duggade det lätt på vägen från restaurangen. Efter filmen spöregnade det då jag kom ut, med alla de andra besökarna förstås. Det var fina fisken, jag försvann i mängden. Personen ifråga slank i på ett konditori som låg bara några meter bort, en femtio eller kanske 75. Eftersom det regnade var där en del människor redan. Någon sade sig kunna se blixten, några räknade och så kom då mullret. Men sedan på lördagen var det uppehåll. Kan vi ta en paus här? Det kan vi? Om jag vill ha vatten? Nä, men en kall cola skulle sitta fint. Det är ju i alla fall en dag i juni. Påminner om något? En filmad bok, en engelsk film på en gammal engelsk bok. En gammal skrivmaskin? Jaså, författaren nämner ibland skrivande på maskin, ibland för hand. Olika sätt att kommunicera? Själv lärde jag mig inte skriva maskin, har bara sett exempel i film och på teatern. Ja, som publik alltså. Det är litet kul det där med att sitta som en okänd bland andra okända och bara som smälta in där i publikhavet. Man sitter inte precis i sjön, men trångt är det förstås. Det är bra med paus. Flera akter och tillfällen att göra ärenden. Förhoppningsvis är det numrerat på biografen. På teatern är det ju det. Vad då? Komma till kärnpunkten? Ja, jo visst. I alla fall, i biomörkret satt vi och såg reklamen och filmen. Jag känner ju inte människan alls, för mig är det ju bara ett jobb. Men omväxlande kan en väl säga. I vanliga fall, det här var litet väl rutinmässigt. Men förstås bra på ett sätt. Kniven inköptes på en andra-hands-butik för flera år sedan. En cirka decimeterlångt skaft, decimeterlångt nedslipat blad för att göra filéskärning för hand, filéa en fisk, lax eller någon annan fet fisk. Själv har jag bara sett andra utföra hantverket. Inte provat själv. Matlagning var helt enkelt 'inte min grej', ens vid 'hjälpande hand' i köket under uppväxtåren. Men den passade nu syftet. Där jag satt i biomörkret, tog jag fram verktyget ur papperspåsen. Det var ett sådant där starkt och bärande papper, du vet som man kan ha ett bröd i, ett sådant där halvmeterlångt smalbakat bröd. Passande nog har det fått heta 'pain riche' på svenska. Rikt på smärta, av någon kufisk anledning. Det hette någonting mera annat i Frankrike. Bara att jag klippt av påsen, för passningens skull, vikt som prövande några gånger först och så anpassat längden efter behov.

C
Centrering handlar förstås om att vara exakt. Att arbeta med att passa in, handlar om just en sådan sak, oavsett sätt att planera inför något. Jan gick ned i sin döde fars förråd och då han fick syn på kvarlåtenskapen tänkte han 'Minnen av ett liv'. Kartonger och ett isärtaget skåp med skåplådorna staplade utanpå, istället för inskjutna i möbeln. Han undrade i sitt sinne vad allt skulle vara till för. Räknade han då mannen ännu var 'vid sina sinnens fulla bruk', kunna komma över tröskeln av förvirring och 'bli som ung igen samt vara som i sin krafts dagar'? Vem kunde veta och i vilket fall inte Jan själv. Skulle han gå igenom bråten eller bara låta allt gå till skroten? Numera skulle förstås någon få sortera ut i olika delar. Trä, papper (böcker med mera), metall (den svarta cykeln), möjliga saker i plast och förstås kartong. Hans far hade varit flera olika saker efter hand. Bud, sjöman, sångare, snickare, ingenjör, soldat et cetera. Hade Jan verkligen någon koll på hela listan med jobb som fadern ägnat sig åt? Hur många kvinnor hade fött hans barn? Hur många syskon kunde Jan ha, som han ändå aldrig fått reda på att de ens fanns? Jan förstod i alla fall så mycket som att hans eget liv i mycket skiljde sig från sin fars. Ändå hade små bitar 'kommit upp till ytan ibland', under årens lopp. Mycket låg förstås som fördolt för honom. Hur mycket ville han ha reda på? Hur nyfiken var Jan och hur nyfikna skulle hans egna barn kunna vara? Om Jan hade okända syskon kunde barnen mycket väl ha en hop lika okända kusiner. Som det var nu så skulle de bara fått träffa hans syster och systerns barn. Hans egen syster, som bara försvunnit en dag för nu så många år sedan. Efterlämnandes tre barn och så barnens far. Han hade litet svårt att bestämma sig. Nu när båda hans föräldrar var borta ur hans liv, återstod sporadiska minnen, som ur ett bara till delar lagt pussel. Mycket av det som varit en familj var nu bara enstaka minnen. Han hade tillåtit sig att glömma stora delar av tiden fram till nu. Jan hade försökt sig på att skriva dagbok, men inte ens den som skulle kunna blivit den första boken i en rad av anteckningar, hade han kunnat fylla med bilders text.

E
Eftermiddagen gick smidigt, mera lättarbetat efter lunchens intagande. Maria och Tomas skulle kunna fylla trädgården på husets trenne sidor, med buskar, blommor, träd samt land med odlade grönsaker. Framsidan var grusad och det knastrade då hjul samt däck kom att beröra marken. Brevlådan av plåt var ny och målad i tvenne färger. En svart framsida och gräsgröna sidor. De skulle nog inte valt en sådan om de kunnat göra ett eget val. Lådan hade suttit där när de köpte huset. En dag när de kom hem till villan hade det varit inbrott i huset. En stege stod rest mot ett sovrumsfönster, vilket var krossat av ett föremål som även begagnats för att rensa fönsterbågen från glas. Någon hade sedan klättrat in genom resterna av fönstret och stigit ned på golvet och vidare gått från rum till rum i huset. Som systematiskt och hällt röd sylt på golvet i dess väg. Det skulle väl liknas vid färskt blod förmodligen. Sedan fridstöraren tagit sig in i det stora sovrummet, skvallrade fördjupningar i överkastet om att en eller flera personer legat där. Paret med huset hade visserligen varit på sina respektive jobb och därför varit hemifrån mer än åtta timmar, eftersom det gick åt tid att både ta sig dit och därifrån. Det hade i och för sig inte varit 'busväder' med regn och halv storm ute, vilket kunnat lämnat spår från sig inomhus i form av blött o lerigt. Tjuven eller tjuvarna verkade mera ha varit ute för att söka sig en plats att vara på, samt att leka sabotör, än att stjäla några större föremål. En väl dold rörelseutlöst kamera hade dock utlösts och avslöjat hur tjuvarna sett ut. De hade varit litet bylsigt klädda, men Maria gissade ändå att de varit unga kvinnor, alla tre. Även Tomas hade haft tankar och känslor åt det hållet. Det låg en svag doft av svett och rosor i villans olika rum. Annars var det hyggligt vanligt att säga om toalettbesök, att där luktade det minsann inte rosor. Så även denna gång. Tomas letade sig fram till toaletten och kände på lukten att den varit besökt, även om någon varit hyggligt noga med att inte lämna just några synliga spår efter sig. En hyfsat dyr märkeskamera, som stått på ett brösthögt skåp, var försvunnen och lämnat ett avtryck efter sig i det lätt dammiga hörnet av detta skåp. Att själva skåpet var kvar, förvånade honom dock inte. Det vägde nog tungt, för tungt för att kunna släpa med sig, även om det såg antikt och därför en smula dyrbart ut. Någon månad senare, då glaset i fönsterramen blivit lagat och kameran ersatt med en annan kamera, av något nyare datum, som småsaker börjat att saknas. Trots att det inte fanns några tecken på att någon brutit sig in. Så Maria hade fått för sig att en av tjuvarna lagt näsan i vädret någonstans i närheten och sedan börjat att spöka i just deras hus. Visserligen trodde ingen av dem på spöken och liknande fenomen. Men vilken annan förklaring kunde annars ha förklarat dessa händelser? Försvinnandena höll i sig ungefär åtta månader. Sedan kunde ett flyttlass synas på adressen och allting bars ut som 'satt löst' och var möjligt att transportera. I en av kartongerna hade som av misstag en samling troféer tagits med och bland dem hade infunnit sig en gammal dublon från den tid då pirater härjat i spanska sjön. Ingen av dem, om upptäckten av denna gjorts, hade kunnat säga att den var deras egen personliga, utan säkert antagit att den andra personen vid något tillfälle lagt sig till med något värdefullt från den gamla goda tiden.