P
Paris kan vara en vacker stad, så tillvida
en själv inte bor där, mest besöker den
stundom. Många manus har i och för sig

såväl smutskastat som även hyllat den.
I vilket fall låtit en del av handlingen, om
inte hela, utspela sig på litet olika platser i

den storstaden, den metropolen, den
miljonstaden för så många själar. Vad än
Michelle eller Michel anser om att kunna

leva och vistas där, många har högst privata
såväl som mer öppna åsikter och tycken just
där. Promenader kan förstås företas där,

flanerande längs avenyer, platser, torg, gator
och längs Seinen, vattendraget som utgör en
sorts livsnerv för staden. Mycket kan nog sägas

om den orten. Såväl i just romantikens tecken,
skeenden i historiskt tid. Samt de många som
försöken att 'inta' staden och kunna låta sig

imponeras av densamma. Eller bli besviken av
att finna både hur fransk den ter sig. Samt hur

internationell den blivit. Som en sorts första
plats att inta för resenären, som första resmål.
Först ta sig till Paris och sedan 'resten av världen'.

Någon har kanske tänkt sig att befinna sig på
genomresa, stanna till för att tillbringa en helg
där och sedan finna hur svårt det varit att bara

lämna den bakom sig. Stannat för nog några
dagar och så 53 år senare, fortfarande försöka
sig på att lämna en stad som just denna plats.

E
Esmeralda, som kanske fick heta 'Esme' i en bok av
Salinger. Du vet han med boken 'Räddaren i nöden',
som den fick heta på svenska. Esmeralda är ett sådant
där namn som kanske leder tankarna till 'Alda',
ett namn någon brukat och kanske fått bära med

sig i stort sett överallt. R kan föra tankarna till
gruppen The Beatles och musikstycken som
'Revolution' eller 'Revolution number nine'.
Esmeralda förekommer i litet olika böcker, filmer,
noveller, pjäser, namn som 'Esmeralda och dagern',

som en tavla fick heta. Den förstördes förstås innan
den hann auktioneras bort för några hundratusen,
strax utanför Bordeaux, under mellankrigstiden.
Det märkliga var förstås den egenartade stölden
av trenne tavlor, varav den ingick i händelserna

som följde. Tjuven mördades och tavlan stals igen.
Den var 'försvunnen' för offentlighetens ljus i litet
över fem år. Sedan var den inblandad i en serie
bedrägerier, ytterligare några mord och till slut offer
för en brand ombord på ett fartyg. Då tavlan antogs

ha fallit offer för lågorna, men aldrig återfanns.
Den bara 'gick upp i rök', som en själv kanske skulle
ha sagt. Tavlan pratades det om som ett sådant där
föremål vilket kunde få det mest blida öde att råka
vara inblandat i en serie av märkliga händelser.

N
När någon eftersökt skatt blivit omtalad, även 'skatten'
kunde tänkas bli omnämnd där i sammanhanget.
Det fullkomligt vimlar av omtalade skatter i historier

och manus till olika verk. Ungefär som sagor om litet
olika ringar, diamanter vilka fått som 'blod att flyta',
förbannelser att uttalas som omtalas. Vilken den än

varit, så har litet olika föremål blivit omtalade som
'den där prylen som överglänste allt'. Ungefär som
teorier om vad som väl glömts ombord på Titanic,

fartyget som sjönk. Trots att mängder med fartyg,
kända eller ej, gått till botten och blivit föremål för
legender och rykten sedan dess. Finns det då en enda

skatt vilken skulle kunna få betyda något utöver alla
de andra? Alla människor som bryr sig och brytt sig
om skatter, kan tänkas vilja ha med de där 'hundra

mest kända'. Vilka märkliga dyrgripar skulle då kunna
som 'platsa' där? Även påhittade skatter, med eller utan
korn av sanning, kan väl få vara med och tävla om en

plats där? 'Greven av Monte Cristo' skall ju har varit
'omätlig', då en vill tala om kända skatter. Boken eller
böckerna, om hans öden och äventyr, är förknippade

med tanken på skatten som skulle få utgöra grund för
tanken på hämnd. Vad som skulle kunna få utgöra en
skatt är dessutom inte helt enkelt att veta. Citizen Kane

och 'Rosebud', tillhör det någon skulle kunna komma att
tänka på. Tanken på vad som skall kunna vara värdefullt
så till den grad att en döendes sista ord fick som vara just

'Rosebud' och utgöra hemligheten som genomsyrade
hela den filmen. Den repliken är väl ungefär lika känd
som en del andra rent otroligt kända repliker?

I
Istället för att göra det när det är ljust, varför inte göra det
i biomörkret? Jag hade följt honom på avstånd och för att
inte väcka onödig uppmärksamhet, bar jag arbetsklädsel,

du vet som en reparatör eller snickare. Komplett med en
väst av något material som kunde bära en sorts orangegul
färg. De går att förväxla med varandra och för att just som

komplettera bilden bar jag hörselskyddet om där halsen.
Men det skulle visa sig vara svårt att släppas in på en biograf
utstyrd på det viset, så jag fick helt enkelt komma på något

mindre flagrant. Det blev istället mörka kläder a la 1975.
Skinnpaj och mörka jeans. Rutig skjorta i flanell som gick
i mörkt grönt, ljust rött och svart. Mörkt svart? I alla fall så

skuggade jag mannen i en sju dagar. Men det var 'samma
samma', varenda dag. Man skulle kunna ha fått för sig att
han skuggade någon annan. Någon med enahanda vanor.

Han kom ut ur porten omkring klockan tio på förmiddagen,
strövade runt i parkmiljö och längs kajen. Söder Mälarstrand,
från Slussen och bakåt tillbaka till Hornstull. Just huset var

beläget vid en tvärgata till Götgatan, Hökens gata och så ett
lågt nummer. Vilket? Nå, något skall ju ni ta reda på också.
Samma sorts rutin hela tiden. Vandra den där sträckan på

Söder, runt och så ned till Vita Bergsparken, passera den där
badplatsen efter bangolfen. Den öppnade först vid tolvsnåret
och jag var ju där före elva redan. Sedan fortsatte han in vid

Zinkensdamm, tog till vänster alltså. In bland några gator
som i sporten 'Gå vilse'. Val av litet olika gator där, som tur
var. Jag hade sett exemplet i någon gammal film. Det var en

långsam deckare, inte blodig alls, det var som om stilen var
efter en engelsk bok. Man hörde knappt något när dådet
begicks. Det var mera antydningsvis. Men biografen alltså.

Han gick på bio och såg en film på tisdag afton, torsdag afton
och lördag kväll. Det var det som var litet märkligt. Samma
film alla tre dagarna och på torsdagen duggade det lätt på

vägen från restaurangen. Efter filmen spöregnade det då jag
kom ut, med alla de andra besökarna förstås. Det var fina
fisken, jag försvann i mängden. Personen ifråga slank i på

ett konditori som låg bara några meter bort, en femtio eller
kanske 75. Eftersom det regnade var där en del människor
redan. Någon sade sig kunna se blixten, några räknade och

så kom då mullret. Men sedan på lördagen var det uppehåll.
Kan vi ta en paus här? Det kan vi? Om jag vill ha vatten?
Nä, men en kall cola skulle sitta fint. Det är ju i alla fall en

dag i juni. Påminner om något? En filmad bok, en engelsk
film på en gammal engelsk bok. En gammal skrivmaskin?
Jaså, författaren nämner ibland skrivande på maskin, ibland

för hand. Olika sätt att kommunicera? Själv lärde jag mig
inte skriva maskin, har bara sett exempel i film och som på
teatern. Ja, som publik alltså. Det är litet kul det där med

att sitta som en okänd bland andra okända och bara som
smälta in där i publikhavet. Man sitter inte precis i sjön,
men trångt är det förstås. Det är bra med paus. Flera akter

och tillfällen att göra ärenden. Förhoppningsvis är det där
numrerat på biografen. På teatern är det ju det. Vad då?
Komma till kärnpunkten? Ja, jo visst. I alla fall, i biomörkret

satt vi och såg reklamen och filmen. Jag känner ju som inte
människan alls, för mig är det ju bara ett som där jobb. Men
omväxlande kan en väl säga. I vanliga fall, det här var litet

väl rutinmässigt. Men förstås bra på ett sätt. Kniven inköptes
på en andra-hands-butik för flera år sedan. En cirka decimeter
långt skaft, decimeterlångt nedslipat blad för att göra filé-

skärning för hand, filéa en fisk, lax eller någon annan fet fisk.
Själv har jag bara sett andra utföra hantverket. Inte provat
själv. Matlagning var helt enkelt 'inte min grej', ens vid som

'hjälpande hand' i köket under uppväxtåren. Men den passade
nu syftet. Där jag satt i biomörkret, tog jag fram verktyget ur
papperspåsen. Det var ett sådant där starkt och bärande papper,

du vet som man kan ha ett bröd i, ett sådant där halvmeterlångt
smalbakat bröd. Passande nog har det fått heta 'pain riche' på
väl ren svenska. Rikt på smärta, av någon kufisk anledning.

Det hette någonting mera annat i Frankrike. Bara att jag
klippt av påsen, för passningens skull, vikt som prövande
några gånger först och så anpassat längden efter behov.

C
Centrering handlar förstås om att vara exakt. Att arbeta med
att passa in, handlar om just en sådan sak, oavsett sätt att
planera inför något. Jan gick ned i sin döde fars förråd och
då han fick syn på kvarlåtenskapen tänkte han 'Minnen av ett liv'.

Kartonger och ett isärtaget skåp med skåplådorna staplade
utanpå, istället för inskjutna i möbeln. Han undrade i sitt
sinne vad allt skulle vara till för. Räknade han då mannen
ännu var 'vid sina sinnens fulla bruk', kunna komma över

tröskeln av förvirring och 'bli som ung igen samt vara som i
sin krafts dagar'? Vem kunde veta och i vilket fall inte Jan
själv. Skulle han gå igenom bråten eller bara låta allt gå till
skroten? Numera skulle förstås någon få sortera ut i olika

delar. Trä, papper (böcker med mera), metall (den svarta
cykeln), möjliga saker i plast och förstås kartong. Hans far
hade varit flera olika saker efter hand. Bud, sjöman, sångare,
snickare, ingenjör, soldat et cetera. Hade Jan verkligen där

någon koll på hela listan med jobb som fadern ägnat sig åt?
Hur många kvinnor hade fött hans barn? Hur många syskon
kunde Jan ha, som han ändå aldrig fått reda på att de ens
fanns? Jan förstod i alla fall så mycket som att hans eget liv

i mycket skiljde sig från sin fars. Ändå hade små bitar som just
'kommit upp till ytan ibland', under årens lopp. Mycket låg nog
förstås som fördolt för honom. Hur mycket ville han ha reda på?
Hur nyfiken var Jan och hur nyfikna skulle hans egna barn väl

kunna vara? Om Jan hade okända syskon kunde barnen mycket
väl ha en hop lika okända kusiner. Som det var nu så skulle de
bara fått träffa hans syster och systerns barn. Hans egen syster,
som bara försvunnit en dag för nu så där som många år sedan.

Efterlämnandes tre barn och så barnens far. Han hade litet nog
svårt att bestämma sig. Nu när båda hans föräldrar var borta ur
hans liv, återstod sporadiska minnen, som ur ett bara till delar
lagt pussel. Mycket av det som varit en familj var nu bara enstaka

minnen. Han hade tillåtit sig att glömma stora delar av tiden
fram till nu. Jan hade försökt sig på att skriva dagbok, men inte
ens den som skulle kunna blivit den första boken i en rad av
anteckningar, hade han väl kunnat som fylla med bilders text.

E
Eftermiddagen gick smidigt, mera lättarbetat efter lunchens
intagande. Maria och Tomas skulle kunna fylla trädgården på
husets trenne sidor, med buskar, blommor, träd samt land

med odlade grönsaker. Framsidan var grusad och det knastrade
då hjul samt däck kom att beröra marken. Brevlådan av plåt var
ny och målad i tvenne färger. En svart framsida och gräsgröna

sidor. De skulle nog inte valt en sådan om de kunnat göra ett
eget val. Lådan hade suttit där när de köpte huset. En dag när
de kom hem till villan hade det varit inbrott i huset. En stege

stod rest mot ett sovrumsfönster, vilket var krossat av ett som
föremål som även begagnats för att rensa fönsterbågen från
glas. Någon hade sedan klättrat in genom resterna av fönstret

och stigit ned på golvet och vidare gått från rum till rum i huset.
Som systematiskt och hällt röd sylt på golvet i dess väg. Det skulle
väl liknas vid färskt blod förmodligen. Sedan fridstöraren tagit sig

in i det stora sovrummet, skvallrade fördjupningar i överkastet
om att en eller flera personer legat där. Paret med huset hade
visserligen varit på sina respektive jobb och därför varit hemifrån

mer än åtta timmar, eftersom det gick åt tid att både ta sig dit
och därifrån. Det hade i och för sig inte varit 'busväder' med regn
och halv storm ute, vilket kunnat lämnat spår från sig inomhus

i form av blött o lerigt. Tjuven eller tjuvarna verkade mera ha
varit ute för att söka sig en plats att vara på, samt att leka sabotör,
än att stjäla några större föremål. En väl dold rörelseutlöst kamera

hade dock utlösts och avslöjat hur tjuvarna sett ut. De hade varit
litet bylsigt klädda, men Maria gissade ändå att de nog varit unga
kvinnor, alla tre. Även Tomas hade haft tankar och känslor åt det

hållet. Det låg en svag doft av svett och rosor i villans olika rum.
Annars var det hyggligt vanligt att säga om toalettbesök, att där l
uktade det minsann inte rosor. Så även denna gång. Tomas letade

sig fram till toaletten och kände på lukten att den varit besökt,
även om någon varit hyggligt noga med att inte lämna just några
synliga spår efter sig. En hyfsat dyr märkeskamera, som stått på

ett brösthögt skåp, var försvunnen och lämnat ett avtryck efter
sig i det lätt dammiga hörnet av detta skåp. Att själva skåpet var
kvar, förvånade honom dock inte. Det vägde nog tungt, för tungt

för att kunna släpa med sig, även om det såg antikt och därför
en smula dyrbart ut. Någon månad senare, då glaset i ramens
fönster blivit lagat och kameran ersatt med en annan kamera,

av något nyare datum, som småsaker börjat att saknas. Trots att
det inte fanns några tecken på att någon brutit sig in. Så Maria
hade fått för sig att en av tjuvarna lagt näsan i vädret någonstans

i närheten och sedan börjat att spöka i just deras hus. Visserligen
trodde ingen av dem på spöken och liknande fenomen. Men väl
vilken annan förklaring kunde annars ha förklarat dessa många

händelser? Försvinnandena höll i sig ungefär åtta månader.
Sedan kunde ett flyttlass synas på adressen och allting bars
ut som 'satt löst' och var möjligt att transportera. I en av

kartongerna hade som av misstag en samling troféer tagits med
och bland dem hade infunnit sig en gammal dublon från den tid
då pirater härjat i spanska sjön. Ingen av dem, om upptäckten av

denna gjorts, hade kunnat säga att den var deras egen personliga,
utan säkert antagit att den andra personen vid något tillfälle lagt
sig till med något värdefullt från den där som gamla goda tiden.