Louise
Hon kikade upp mot fönsterluckan i rummet, försökte se plankorna intill vilket endast svårligen lät sig göras. Det var den 1 augusti och världen började mörkna på nytt, någonting lika självklart som märkligt. Fram till mitten av juli hade sommaren betett sig som att den skulle råda för alltid. På det sättet hade det varit varje år såvitt hon kunde minnas, likaså att när sommaren var överstånden var det som att någon skulle ha dragit för en ridå – för att hon inte skulle få se det sköna mer, som för att säga att föreställningen var över.
Likväl längtade hon till oktober.

Pastoral
Blåklinten sträcker sig mot skyn
kantar alla vägarna kring byn
ler den ynka tid den fått till skänks
innan den ömkligt trampas

Herden står trogen på sin post
vakar som han all sin ungdom måst
dricker ur sitt enkla vattenkrus
Han kan med kritter tampas

Järngrinden bortom ekallén
blänker som en vik i solens sken
lockar eller stoppar där den är
tvingar att regler följa

Skogsbacken kröns av gamla ting
runor liksom stenar i en ring
Vem vet vad de en gång tjänat till
vad de för oss vill dölja

Lovisa
Det var fortfarande lerigt på vägen efter gårdagens regn. Hon hade hört koskällorna och trodde att Frälsebondens dräng var på väg ut i hagen med kor och kalvar. Hon ville se karavanen, sedan spelade det ingen roll att hon hade sett den hundra gånger förr. Det var så underbart med de växande kalvarna. Men hon måste vara försiktig så att hon inte besvärade Frälsebonden. För nu såg hon att det var han och inte drängen som var ute. Kanske var pojken sjuk eller hade blivit avskedad. Fast det sista skulle också ha varit konstigt, även om sådant hade hänt förr, ty han var plikttrogen. Lovisa bestämde sig för att han var sjuk. Bara han inte hade skadat eller slagit ihjäl sig. Det skulle hon ha sörjt, för hon tyckte om honom.

Frälsebonden får syn på Lovisa
Han gav henne ett lätt ogillande ögonkast, men när han såg att hon stannade och neg nickade han.

Dialog: Frälsebonden och Lovisa
Vad gör du stugjänta uppe så här tidigt?
Jag ville bara se kalvarna. Förlåt om jag besvärar.

Håll upp grinden åt mig så har du gjort mig en tjänst.
Skall bli.

Belöning
Frälsebonden, av alla i bygden känd som en sträng och inflytelserik karl, var innerst inne nöjd med den oväntade hjälpen. När han såg att Lovisa arbetade raskt och förstod sig på den repanordning som utgjorde låset för trägrinden vid gärdesgården kunde han inte undgå att höja på ögonbrynen. Det var värst, sade han och gav henne ett litet mynt, varpå han befallde henne att gå raka vägen hem till sin mor och lillebror. Lovisa vågade inte annat än lyda, och skyndade därför på stegen.

Änkan och hennes barn
Sedan makens död några månader tidigare hade Lovisas mor kämpat för att hålla svälten borta, och det hade varit svårt. Familjen levde mer eller mindre på nåder i sin torparstuga i byns utkant, det fanns ingen lämplig man i grannskapet som hade kunnat ersätta husfadern. Både hon själv och barnen måste hjälpa till med försörjningen. Hade dottern bara varit ett par år äldre kunde det kanske ha ordnat sig snabbt. Men fjorton år var ingen giftasålder, dessutom var flickan relativt barnslig, alltför drömmande på något sätt. Inte skulle hon duga som hustru så länge hon var sådan.
Pojken var det gott gry i däremot, men han var bara nio år, litet för ung att arbeta som dräng till och med, så han fick träna på yrket hemma istället. Det var han som skötte hönsen och plöjde den lilla åkerlappen, ibland tillsammans med systern när denna inte hade fullt upp med hushållssysslor.

Ett välkommet tillskott
Först blev modern förskräckt när Lovisa visade myntet. Men nej, fick kvinnan veta, hennes dotter var varken tjuv eller sköka, så den örfil som ett ögonblick hängde i luften utdelades aldrig. Nåväl, jag tror dig, sade hon till sist och gömde myntet i ett plåtskrin. Vid det laget var hon ganska belåten även om hon inte erkände det.

Ruttet trä
Då brodern låg och sov ännu och ingen nändes väcka honom, gryningen hade nätt och jämnt passerat, kom det an på Lovisa att hugga upp veden. Denna ved hade familjen fått till skänks av det närliggande slottets ägare Baronen mot att man forslade bort den från hans ägor. Lovisa såg genast att träet var dåligt, det var så illa med det att det fick henne att kväljas. Hon fann det tursamt att hon inte hade ätit frukost än, annars skulle hon kanske ha fått upp alltihop, och det serverades aldrig mer än en frukost i huset, ibland inte ens det. Men högg gjorde hon, och lyfte vedkubbarna in under skyddet gjorde hon också, förvissad om att träet skulle hinna äta upp sig självt innan någon hann elda med det. Det var en sådan sak som hon aldrig skulle ha vågat säga högt, lika litet som hon skulle ha vågat säga att slottsherren hade fått skräpveden bortforslad gratis fastän han rätteligen borde ha betalat för tjänsten. Mycket fanns det av sådant som aldrig fick sägas.

Hönshuset vaknar
Tuppen hörs gala, vaken och grann
hönorna tittar sömnsjukt på varann
Solen står stark i ost, går mot väst
tindrar och värmer taken som bäst
Trädörren öppnas, pojken går in
släpper ej blicken sin

Fodret de trängtar, vart fjäderfä
Nyss var de trötta, men nu skyndar de
Livsglädjen pockar i sin stora makt
likväl står tuppen värdig på vakt
vet att han får sin egen ranson
härskaren utan tron

Pojken vet väl sitt göra, och snart
skördar han ägg med all sin ungdoms fart
lägger dem i en korg och smyger ut
så som han mången gång gjort förut
lämnar den till sin väntande mor
känner sig nästan stor

Bara tre ägg i korgen
Det var sannerligen inte mycket, suckade Modern, men alltid något. Jag tror att vi tar dem själva, nu när de inte är fler, det är ingen idé att packa ned bara tre stycken.

Dagens gilla gång enligt Lovisa
Vare sig det är vardag eller söndag börjar dagen alltid tidigt, sommar som vinter, i vilket väder som helst. Det skall bäddas, vädras, städas och tvättas, ses över tillgångarna, utfodras, skördas, lagas mat, göras rätt för sig. Blott på söndagar förändras pliktordningen, det beror förstås på högmässan. Då arbetar jag på eftermiddagen istället, dock endast med det allra nödvändigaste, och blir det tid över studerar jag Guds ord i katekesen. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

En ovanlig tisdag
Trots allt hände det något den här dagen, som hade börjat så extraordinärt tidigt för Lovisa. Den ljusa delen av dygnet var alltjämt hyggligt lång och tämligen varm. Hon anade att hon skulle hinna bli trött långt före aftonen. Efter att ha fullgjort sina sysslor hemma födde hon idén att gå till beteshagen medan benen fortfarande orkade.

Dialog: Lovisa och Modern
Jag går bortåt hagarna, mor, om det inte behövs göras något mer.
Nej, gå du… För resten, är det någon du skall träffa?

Bara David, om han är där. Jag vill veta att han inte är sjuk.
Nå, då så. Hälsa honom från oss. Om han är där, alltså. Och tacka Frälsebonden, om du ser honom, från mig för slanten han lämnade.

Jag lovar.
Du får berätta när du kommer tillbaka.

En lämplig fästman för en torpardotter
Lovisas mor såg efter dottern där denna sin vana trogen skuttade iväg likt en hoppetossa längs byvägen. Det såg inte alls ut som att den unga var fylld av oro för den flitige drängens skull, eller för någons skull över huvud taget. Sorglös var vad hon var.
Fast nog bådade det gott ändå att hon verkade tänka på honom, ett tu tre skulle det månne falla henne in att han kanske var Den rätte. En dräng av hans sort skulle inte ha varit fy skam för henne, tvärt om skulle han med sina erfarna arbetarhänder kunna tillföra mycket till ett hushåll, och hon med sina skulle det också. De skulle komplettera varandra väl. En hemmansägare skulle naturligtvis ha varit än bättre, men en sådan var väl mycket att hoppas på. Huvudsaken var att Lovisa blev gift.

Åter till kohagen
När solen stod som högst fick Lovisa kisa ordentligt för att se vem det var som befann sig i hagen tillsammans med djuren. Hon såg genast att det inte var David, och inte heller hans arbetsgivare. Det var den senares nyanställda mjölkpiga, en tanig trettonåring som väl inte skulle hinna utföra sitt arbete utan ett mirakels medverkan. Plötsligt märkte flickan att hon hade fått en åskådare.

Dialog: Mjölkpigan och Lovisa
Vem söks?
Er dräng.

Han ligger i drängstugan med scharlakansfeber. Ingen får gå dit utom doktorn.
Scharlakansfeber? Är det farligt?

Man kan dö av det, påstår husbonn. Fast David klarar sig nog. Han är ju annars den friskaste som finns.
Jag skall be för honom.

Ja, gör det, det gör vi alla. Och be gärna litet för mig också, så att jag blir klar med görat och kan få mjölken upphämtad innan den surnar.
Du behöver fler händer. Jag hjälper dig gärna om du tillåter det.

Det tackar jag inte nej till. Husbonn kommer med dragkärran inom någon timme. Då skall allt vara klart.
Det avgör saken.

Den överraskade kreatursägaren
Kannorna ståtar fyllda vid grinden
snabb har min piga varit som vinden
Tur att det ej var hundra år sedan
då hade någon bränt henne redan
för sådan vacker flit

Att någon visat på sådan styrka
borde berömmas högt i vår kyrka
frejdigt besjungas liksom koraler
lovordas högt på änglarnas baler
Alla skall skynda dit

Dialog: Mjölkpigan och Frälsebonden
En får tacka. Det berömmet har jag dessvärre inte gjort mig förtjänt av, jag fick hjälp nämligen.
Jaså? Av vem då?

Skomakaränkans Lovisa, som inte hade något bättre för sig. Hon ville veta varför drängen din inte var hos korna.
Då berättade du förstås?

Ja, och jag sade att hon inte fick närma sig stugan.
Hm. Det hade hon väl inte gjort ändå, hon tycks vara förståndig.

Jovisst, men sedan sprang hon iväg, åt fel håll syntes det mig. Mot allén. Hon trodde sig höra musik, sade hon.
Hon längtar nog bara efter att bli vuxen, så att hon kan få delta i lördagsdansen. Nåja, det angår oss inte, det är hennes mors sak.

Men hon sade något konstigt också – att det snart var oktober och mörkare på kvällen. Så jag tog mig friheten att rätta henne.
Hon går händelserna i förväg bara, tror jag… Ja, litet konstigt låter det allt.

Flickan som småsprang till allén
Som barn hade Lovisa varit vid allén en gång – och fått sådana bannor av sin far för tilltaget att hon trott att hon aldrig skulle återvända dit. Men nu hade nyfikenheten över den okända musiken tagit överhanden, och mannen var inte i livet längre, så honom behövde hon inte vara rädd för. Måhända var det förmätet tänkt, men hon kunde bara inte rå för det. Det var något oerhört lockande med stället, hade alltid varit det, något som fick henne att drömma om det såväl dag som natt.
Vad var det Mjölkpigan hade sagt om augusti? Jo, visst var det augusti, så dumt att ta fel på det och september. Hur hade det ens varit möjligt, det visste Lovisa inte längre. En sak visste hon dock, och det var att tiden gick fort, måhända var det just det som hade fått henne att skynda mot trädraderna. Men nej – det var musiken, precis som hon hade sagt till Mjölkpigan för tjugo minuter sedan. Främst den. Mjölkpigan hade inte kunnat höra tonerna, men Lovisa hade det, och nu ljöd de starkare. Hon var framme där allén började.

Lovisas tvekan
Jag ser grinden, jag ser slutet på all min undran genom åren. Jag vill veta vad för värld som tar vid bortom den jag känner. Ändå bävar mina fötter, all min längtan ger mig svindel.

Till fots genom allén
Försiktigt, men ändå ivrigt, tog Lovisa sina första steg på vägen mellan raderna av kraftiga ekar. Hon ville se allt, ögonen visste inte var de skulle fästa blicken, och till följd av det kom hon att vrida huvudet åt vänster, höger, uppåt, nedåt, ja, till och med bakåt. Om hon hade kunnat snurra på huvudet skulle hon ha gjort det, ingen skulle ändå ha kunnat se det.
Längst bort i alléns norra ände syntes grinden, men hade den inte varit stängd skulle hon knappt ens ha kunnat ana att den fanns där. Den var av svartmålat järn med förgyllda detaljer. Exakt hur den såg ut skulle hon veta först när hon stod inpå den.
Innan dess var det som att en evighet måste passeras. En evighet av träd på båda sidor och bortom dessa gulnande sädesfält av den stoltaste och högsta råg man kunde tänka sig. Det rök inte om säden längre, den tiden var gunås förbi. Lovisa kastade en förstulen blick mot det majestätiska gräset, så otroligt mycket finare än det som åkerlappen hemma någonsin kunnat ge.

Lovisa vid grinden
Jag nås av musiken, blir stark av dess klang
mitt mod låter lyfta sig, stiga i luft
Jag vet nog min plats och min futtiga rang
men hjärtat vet intet av sans och förnuft
En djup violin hörs från trädgården grön
Gud, låt mig få nalkas, till svar på min bön
och sätta mitt öra till närhetens gräns
för trevnad och glädje, bli salig med ens

Snart drar jag ned handtaget, vad händer då
Om änglarna ser mig, beskydda min väg
på hemliga ställen, besökta av få
mot farliga möten och skrämmande steg
Allt kan tyckas okänt, men lockar likväl
en flicka från bygden till djup i sin själ
Hon vet inte hur hon törs våga sitt liv
i bävan inför nästa skälvande kliv

Med ett klickljud
Hon lät sig förvånas över hur lätt en stängd grind av den därvarandes storlek hade kunnat låta vika sig för hennes vilja. Det var bara att kliva på, men kanske skulle det inte bli lika lätt att smita tillbaka samma väg. Kanske skulle grinden låsa sig på något sätt så att hon blev fast i den okända världen för all framtid. Ensam bland rader av bländande vita trädgårdsstatyer.

Kors, vilka underbara figurer
Vad gör dessa halvnakna, helnakna väsen
i grönskan där de ter sig som utslängda alver
Än kråmar de sig mot ett osynligt folkhav
fast utan en läktare eller estrad
än möter de stilla i tigande grace
blott sitt öde att betittas och utan att klaga

Grinden stängs
Magen hoppade till när grinden stängdes utan att hon hade rört vid densamma igen. Om den åter kunde öppnas skulle det dock inte vara för sent att dra sig tillbaka, ingen hade ju sett henne, och hennes mor skulle aldrig få veta var hon hade varit. Hon förmodade att vinden hade slagit igen den, och måhända var det tur, för en öppen grind kunde ha väckt frågor, det förstod hon. Och varför skulle den ha låst sig, den såg stabil ut, inte som någonting som skulle gå sönder helt plötsligt. Likväl var det något obönhörligt med det andra klicket, som att det ville säga Försök ångra dig nu om du kan.

En tråd av violintoner
En varelse inom Lovisa hade makten att medelst sina händer ta tag i melodins tråd, och bestämde sig genast för att nyttja sin kraft. Med ett sagoväsens leende lät hon sig dras av tråden mot dess upphov, som hon fann sittande på en vit marmorbänk, iklädd en tillika vit peruk, en broderad rock i blått och en svart trekantig hatt. Först såg han henne inte. Intill honom dansade en flicka i rosa klänning och med en porslinshy som tycktes vilja tävla med trädgårdsstatyerna i blekhet.
Lovisas inre varelse släppte överrumplad tråden, och hon föll omkull.

Dialog: Spelmannen och Lovisa
Åhå minsann. Vem är det här då? Vad gör Hon här?
Jag… har bara gått litet vilse. Förlåt, jag skall gå.

Först får Hon förklara Sig. Hon bör ju ha passerat en stor grind, har jag inte rätt?
Ja… Ja, det stämmer.

I så fall har Hon visst inte gått vilse. Hon har drivits av nyfikenhet, hunger eller girighet. Sant, eller hur?
Nyfikenhet får jag medge, men ännu mer musiken. Den är så vacker.

Nåväl. Tur har Hon att jag tror Henne. Och tack för komplimangen.
Så jag får gå nu?

Spelmannen resonerar högt
Naturligtvis får Hon gå, och det bör Hon göra och aldrig återvända utan ett riktigt ärende, men är det verkligen så att Hon längtar? Det kan jag för min själ inte tro. Hon tycks mig beskedlig, inte av den sort som skulle ställa till med ofog. Ja, jag skall vara ärlig, Hon har sannerligen smickrat mig, så för min del kan Hon få stanna några minuter åtminstone. Det är komplimangen värd. Men det är fröken Joséphine som avgör, si, jag bor inte här men det gör hon.

Porslinsdockan talar
Jag är fröken Joséphine, heter alltså inte Josefin som vissa tror, utan verkligen Joséphine. Namnet är franskt… Nåja, det saknar betydelse för Er, jag känner inte Er, och egentligen vill jag inte ha Er här, men om Ni lovar att uppföra Er och inte stör oss skall jag låta Er lyssna på musiken och se på när jag övar på menuetten. Några minuter, inte mer, ingen har gett Er lov att stiga genom grinden.

Dialog: Fröken Joséphine och Lovisa
Hur var Ert namn?
Lovisa Persdotter. Jag bor i ett av torpen.

Soldattorpet?
Nej, ett av de äldre, från ett avstyckat hemman. Man flyttade visst på timret. Min far var inte soldat utan dagsverkare och skomakare.

Var? Är han månne avliden?
Ja, dessvärre. Han fick soten och gick bort under den gångna vintern.

Det var mig beklagligt. Är det något vi kan göra?
Nej, Fröken har redan varit mycket vänlig.

Friska ben
Fröken Joséphine nickade och vände för en sekund bort blicken, kanske i skam över att ha frågat en okänd om något så delikat. Vad det än var som hade fått ögonen att inte vilja se, om det nu bara var det, så lyckades det den tonåriga adelsdamen att förjaga det.
När Lovisa neg fint var det förstås för att visa sin underdånighet. Den var på sin plats, ansåg fröken Joséphine, men ändå, det var en vacker nigning, ingenting som hon hade väntat sig från en ofrälse utan någon särskild bildning. De benen måste tvivelsutan vara friska som kunde frambringa något så fagert. Och god musik förstod hon sig på. Nog var det speciellt ändå.

Minuterna försvinner
Förstulet och förundrat kom Lovisa att beundra den välklädda jämnåriga flickans utsökta rörelser med händer och fötter, de graciösa skutten, den fina nacken som hölls rak, de små bugningarna, den oerhörda hängivenheten. Utan att hon tänkte på det började hennes egna händer och fötter småningom röra sig på samma sätt. Varelsen inom Lovisa hade åter snappat åt sig melodins tråd, och nu föreföll hon att inte kunna släppa.
Som i ett rus förvandlades Lovisa till Louise, hon kunde inte motstå impulsen, den var så stark. Samtidigt plågades hon av insikten om att hon nu förmodligen trampade i klaveret på allvar. Till hennes förvåning verkade inte längre fröken Joséphine bry sig om hennes närvaro.

Friherrinnan kommer, musiken tystnar
En lång kvinna i femtioårsåldern, fröken Joséphines faster, uppenbarade sig. Klockan var fyra på eftermiddagen, vilket betydde att det var slutdansat för dagen, och det menade kvinnan att Spelmannen borde veta. Men hon lät bara en smula förebrående. Trots det bugade sig nu den unga släktingen jämte dennas ackompanjatör likt två ertappade inför henne, och vad Lovisa beträffade kunde denna inte kröka ryggen mycket nog.

Friherrinnan till Lovisa
Men vad är det jag ser. Akta Sig, lilla jänta, så att Hon inte får nackspärr! Ja, jag har faktiskt stått och kikat en stund. Så vad gör Hon här egentligen? Nej, Hon behöver inte svara, jag förstår att det handlar om en överträdelse.

När skammen blir för stor
Plötsligt for en oresonlig skräck genom Lovisa. Den fick henne att springa bort, bort från det mörka moln till människa som kunde börja slänga ut blixtar när som helst.
Nu kom inte Lovisa särskilt långt, hon hade under dansens gång råkat riva upp kjolfållen, och på den snavade hon nu och for huvudstupa framåt. Handflatorna dämpade fallet, men skrubbades rejält mot gruset. Hon reste sig omtöcknad, besegrad – och bara grät.

Friherrinnan till Lovisa
Så här kan vi inte släppa hem Henne. Hon får följa med tjänstefolket och få såren omskötta och fållen lagad. Sedan får Hon om Hon önskar det följa med på lastvagnen till byn. Så slipper Hon gå. Vi har mycket fallfrukt som det inte är något fel på. Hon kan få med sig äpplen om Hon vill, så kommer de till nytta.

Vad säger Friherrinnan till Skjutsdrängen
Fortfarande med en klump i halsen steg Lovisa några minuter senare ut från tjänstefolkets domäner, nu med händerna så ordentligt lindade att man kunde ha trott att de skulle spricka itu annars.
Nere vid grinden stod lastvagnen, med en skjutsdräng redo vid tyglarna. På flaket stod säckar, kannor och hinkar. Från håll såg det ut som att Friherrinnan gav order om något. Kvinnan pekade på en av säckarna, och mannen på den primitiva kuskbocken nickade. I ögonblicket efter hade Lovisa nått fram till dem. Friherrinnan uppmanade henne att ta plats på flaket och blev åtlydd utan dröjsmål. Allt Lovisa fick fram i det ögonblicket var ett moloket Tack, och Friherrinnan nöjde sig med ett lika sammanbitet som pliktskyldigt Väl bekomme. Sedan försvann hon i rask takt uppför backen i riktning mot säteriets huvudbyggnad.
Grindsdörrarna öppnades av en stallpojke och stängdes omedelbart när ekipaget hade passerat. Lovisa kastade en sista glimt mot grinden, statyerna och trädgårdens gröna prakt innan hon försjönk i tankar. Hon hade funnit att stället inte på långt när var så lockande som när musiken hade spelat. Det hade blivit tigande, nästan hotfullt.

Vad skall nu hända
Tyst är mitt hjärta, lämnat i kval
tyst är musiken, svunnen och drömd
Vad gjorde jag på fåglarnas bal
skall jag för det bli dömd
Vad skall mig skänkas, dårarnas pris
skall jag berömmas eller få spe
Dem som jag känt, hur tänka skall de
om allt dem blir sagt precis

Hemom allén nog är det sig likt
vardagen bjuder sällan på fest
Vem har ens där hört talas om slikt
av dem jag älskar mest
Äpplen jag fått att trösta oss med
runda och gula, mognadens frukt
Känn, mor, jag ber, den friskaste lukt
oss länder till ro och fred

Skjutsdrängen
Lovisa betraktade mannen utan att stirra. Han satt trygg vid tömmarna, hade vanan inne av lugnet och kroppsrörelserna att döma. Ansiktet var slitet men kläderna hela. Hon undrade så vad han tänkte.

Dialog: Skjutsdrängen och Lovisa
Jag vet var Lovisa bor. Du har kanske sett mig åka till och från marknaden eller frälsegården någon gång. När jag om en stund stannar sitter du kvar tills jag har talat med mor din, hon behöver få en förklaring. Är det förstått?
Ja, herrn.

Sluta kalla mig för ”herrn”, du måste ha insett att jag inte är någon herreman. Du behöver bara lyssna på vad jag säger, mer begär jag inte.
Jag lovar.

Utmärkt. Då skall den här saken snart vara avklarad. Du bör låta bli att prata med folk om ditt lilla äventyr i dag, det inser du nog också.
Ja, naturligtvis. Det var bara ett infall.

Lovisa är för gammal för sådana infall. Lyd ett gott råd: Skaffa dig en fästman, en rask och hederlig ung man med båda fötterna på jorden. Det märks att du behöver en sådan, och det finns ett antal att välja mellan i bygden. Så du är lyckligt lottad, kan man säga.
Det var vänliga ord, jag skall tänka på vad du sagt.

Framme
Lovisa satt kvar på flaket, som hon hade gett sitt ord på. Samtalet mellan Skjutsdrängen och hennes mor kunde hon inte höra, hon gissade att man inte ville att hon skulle höra det, för hade hon gjort det skulle hon kanske ha avbrutit med inlägg för att försvara sig. Det kunde ha väckt förargelse.
Samtalet drog ut på tiden, skulle hon bli varse. Först när det var över tecknade mannen åt henne att stiga ned från flaket. Därefter lyfte han av den säck med närapå prima äpplen, vilka slottsfrun alltså hade bestämt sig för att förära familjen.

Skjutsdrängen fortsätter sin färd
Modern tittade efter honom ett slag, det gjorde även Lovisas lillebror, som inte kunde förstå varför de hade fått en hel säck med äpplen. För att det finns de som belönar dumhet med godhet, svarade Modern kryptiskt. Sedan beordrade hon pojken att hålla sig ute i några minuter. Hon ville prata enskilt med sin dotter.
Pojken lydde snällt och slog sig ned på en pall inne i hönshuset. Han undrade vad Lovisa kunde ha gjort eftersom modern inte ville att han skulle få höra deras samtal. Nu gjorde det honom inte så mycket, han fann det trivsamt bland hönsen.

Moderns hårda ord
Jag vet inte vad jag skall ta mig till med dig snart. Du har skämt ut mig inför herrskapsfolk! Vad skall de tro – i värsta fall att jag inte kan uppfostra mina egna barn. Men det skall jag säga dig, att det som du gjorde i dag kommer du inte att göra en gång till. Dansa menuett med en slottsfröken! Vem tror du att du är?! Friherrinnan har sagt ifrån, hon vill inte ha kreti och pleti springandes hos sig. Lyckligtvis är hon redo att förlåta. Äpplena har jag fått mot löftet att hålla ett vakande öga över dig, Lovisa, och det tänker jag göra. Från och med nu talar du om för mig allt vad du har tänkt ta dig för, vart du skall gå, vilka du skall träffa, hur länge du skall vara borta – allt. Nåde dig om jag kommer på dig med att ljuga, då vankas det stryk så gammal du är!

Moderns milda ord
Jag kunde ha valt att aga dig redan nu, men som väl är för din del är inte alla dina infall av ondo. Du har gjort något gott i dag också, som flera är tacksamma för. Du hjälpte frivilligt Frälsebondens piga med mjölkningen. För det fick vi oss en kanna färsk komjölk av honom – utöver slanten som han skänkte oss tidigare. Där kan du känna dig stolt i alla fall. Och inte nog med det: Han kanske kommer att låta dig göra dagsverke hos honom, åtminstone tills David tillfrisknar om nu pojken gör det. Du får inte säga nej till det, vårt hushåll behöver inkomsten. Fram till dess har du ett extra uppdrag – att göra mos av äpplena. Bror din får bli dig behjälplig med det. Vi spar två äpplen var åt oss själva. Till moset kan vi använda våra överblivna lagerkrus, sedan säljer vi, det vill säga du, alltihop på marknaden på torsdag.

Marknadsdag
Tiden gick fort, Lovisa hann inte ens sörja över sin något inskränkta frihet. Hon fick gå ut i alla fall, bara hon talade om vart hon skulle, och till marknaden var hon som förr välkommen att gå.
Denna marknad var liten och av en högst lokal natur, det var nästan att man visste precis vilka som skulle komma. Endast undantagsvis dök det upp någon utifrån, då var det så gott som alltid någon tillfällighetsarbetare som skulle försvinna från trakten när skördesäsongen var över. Lovisa anade att krukorna med äppelmos skulle gå åt raskt, och äggen gjorde det alltid, så hon var optimistisk. För att kunna ta sig till marknaden med varorna hade hon måst forsla dessa på en dragkärra. Det hade gått väl, då byalaget några veckor tidigare äntligen hade låtit fylla igen väggroparna, detta för skördetransporternas skull.

September
David förklarades frisk och kunde lämna drängstugan lagom till bärgandet av spannmålsskördarna. Men han var nu alldeles blek och såg fortfarande sjuk ut. Från ett rött hallon till en mänsklig snödriva, skojade han själv när någon kommenterade hans matta blick i kombination med hans försvunna solbränna, och han till varje pris ville visa att han snart skulle vara en kraft att räkna med igen. Det var i en sådan veva som han fick veta att änkans Lovisa med den äran hade utfört hans arbete under en större del av den tid som han hade kämpat mot infektionen, samt att flickan nu var påtänkt som skördearbetare också. När han bad sin arbetsgivare att få bli instruktör åt henne gick denne förtjust med på det. David tackade för förtroendet, och föll därpå, som en annan filosof, i tankar.

Ni gula ax som vajar så fritt
Ni gula ax som vajar så fritt
som fyller varje bod med gyllene säd
som lagrar in solljus, är allt som är mitt
För er vill jag vandra i ekskuggan bred

Ni gula strån som bugar er glatt
som dansar liksom mänskor i livets rus
låt ölet oss smaka, låt afton bli natt
och låt mig få följa till kärestans hus

Ni feta ax med löften mig rör
till hjärtats rot ni tar mig där ni ock styr
Helt nyss var jag dömd, jag var skälvande, skör
och tänkte Min själ snart med morgonen flyr

Ni gula ax bedårar kring vall
med skönhet, hopp och glädje återigen
Jag vet nu för vad jag mot döden stod pall
Av längtan det var till min älskade vän

Dialog: David och Lovisa
Du kommer väl på skördefesten?
Om jag ber mor snällt får jag nog det.

Du är ung, men hon litar väl på mig?
På dig? Det är klart.

Jag kan ta vara på oss, hälsa henne det.
Det vet hon redan.

Skördefest
Inte många själar saknades när höstens stora höjdpunkt timade. När David och Lovisa anlände tillsammans till logen ekade det redan av dans och musik så att det hördes långt ut på den förbipasserande vägen i båda riktningar.
Lovisa visste redan att hon älskade violinmusik, trots vad som sades om sådan och Näcken, som dock ingen verkade ha sett. Varken Lovisa eller David fruktade den farlige musikanten, och vem hade någonsin sagt något om att hans nuna skulle bli synlig just på skördefesten.
Troligare var det att vissa skulle passa på att göra sig yra i mössan nu när de hade chansen. Stök och panik måste inte nödvändigtvis ha övernaturliga förtecken.

Den musikaliska trion
Där var tre män som spelade, en var den självlärde unge violinisten nästgårds, en hanterade nyckelharpan lika lätt som den hade varit hans högerarm, och den tredje nyttjade utan någon särskild skicklighet en gammal mungiga, säkert ärvd från en äldre släkting, dess ljud förde tankarna till medeltiden.

Duett: Lovisa och David
Det spritter i benen, jag vill dansa hela natten
Det spritter i benen, nu skall här bli polska av

Jag förstår nog inte dansen som de dansar här och nu
Om hon inte kan den redan får hon lära sig i afton

Om han vågar bjuda upp mig skall jag göra ett försök
Nästa polska spelas snart. Nu gäller det

Den fattigas menuett
Lovisa visste nätt och jämnt att polska var en dans, men hon noterade snart att dess rytm trots att den var något vildare påminde om menuetten. Och menuett kunde hon ju nu. Med ens förvandlades hon åter till Louise. Louise visste precis hur hon skulle göra, med små steg, svängar och hopp. Hon koncentrerade sig så på vad hon gjorde, att hon först inte såg Davids blick av bestörtning. När hon till slut lade märke till den fann hon också att alla omkring hade slutat dansa. Emellertid ljöd polskmelodin oförtrutet, ty musikanter låter sig inte bekommas så lätt. Nu försvann Louise, kvar fanns åter Lovisa, och hon kunde inte längre röra sig ur fläcken. Vad är det som är fel, sade hon så tyst att bara David hörde henne.

Helkorusduett: Pojkarna utom David och flickorna utom Lovisa
Det var det löjligaste vi har skådat
Den tösen lider helt visst av högfärd

Och vad i friden skall det föreställa
Hönans flykt undan tuppen kanske

Eller rotborsten som fått vingar
Eller flickstackarn som fått griller

Hon tror förbaske mig att hon är herrskap
Ja, så är det, en sådan tossa

Förkrossad
Lovisa lämnade logen praktiskt taget innan hennes första skördefest hade börjat. David följde troget med henne. Under flera minuter sade ingen av dem något. Lovisas min var behärskad, men han förstod att hon grät i sitt hjärta.
Så där, sade hon till slut, nu tror hela grannskapet att jag är mallig. Bara därför att jag inte vet hur man dansar polska. Du lär dig, sade David tröstande. Vi kan öva tillsammans när båda har tid.
Dock var skadan redan skedd. Under det närmast följande halvåret skulle var och en av traktens ungdomar göra en oväntad piruett eller buga sig överdrivet höviskt så fort Lovisa var i sikte. Först på vårkanten ebbade det hela ut, Lovisa lärde sig att dansa polska, och livet kunde återgå till det normala.

Louise
Med en gäspning värdig en noshörning satte sig Louise sömndrucken upp i sängen. Väckarklockan var obarmhärtig, den skulle fortsätta att pipa ända tills hon hade rest sig ur slafen och gått en och en halv meter till skrivbordet där den stod, och tryckt ned knappen. Mobilen var på laddning sedan gårdagseftermiddagen, hon hade tänkt dra ur sladden under kvällen, men så hade hon glömt det.
Det var torsdag, hon kunde ha fått sova längre om hon hade velat eftersom det var sommarlov och hon skulle börja på sitt feriejobb först efter helgen.
Jobbet i sig var kanske det enklaste tänkbara, ja, annars skulle hon knappast ha fått det med sina ynka fjorton år. Hon skulle sälja glass i kiosken utanför snabbköpet i centrum. Tjäna egna pengar. Lillebrodern var grön av avund.

Vid frukostbordet
Modern satt tyst, nästan försjunken, med ögonen i lokaltidningen. Hennes son muttrade att han var trött på gröt till frukost, filmjölk till lunch och fiskpinnar till middag. Han ville ha pizza, han.
Hon var van vid det, slog inte riktigt dövörat till men svarade med ironi Visst, visst, jag skall hälsa det till min handläggare på Soc, hon går säkert med på en förhöjd ersättning så att du får äta lyxkäk.
Sedan blev han tyst – ända tills Louise sade att hon skulle köpa pizza åt dem alla tre när hon fick sin lön, ett uttalande som fick Modern att rynka pannan.

Spar dina slantar
Ung är du bara en gång i livet
låt inte infall styra ditt öde
Ingenting är från början helt givet
varken i Stockholm eller i Stöde
Var du än hamnar borde du veta
att ordning ha på dina sekiner
När väl på allvar du börjar streta
valsa du varsamt, strunta i viner

Spar dina slantar, du generösa
så att du har för kommande tider
någon resurs, du bör inte slösa
bort vad du tjänat, snart nog du lider
tårar för vad du en gång fick för dig
ångrar dig bittert och dig beklagar
Ingen dig tycker synd om som hör dig
för du har levat som du behagar

Dialog: Lillebrodern och Modern
Men jag vill gärna ha pizza! Mig får hon i alla fall bjuda.
Jag menade det inte SÅ bokstavligt, vännen.

Vad menade du då?!
Bara att Louise inte skall köpa upp vartenda öre hon tjänar på en gång.

Säg då det.
Jag tror faktiskt att du förstod vad jag menade. Herr Näsvis.

Danskursen
Louise log mystiskt. Under våren hade hon hittat en annons om en danskurs, alltsedan dess närde hon en dröm om att lära sig dansa.

Dialog: Modern och Louise
Får man fråga hur det är med David?
Inte vet jag, han och jag är bara vänner.

Jaså, jag trodde…
Morsan, sluta! Det är pinsamt.

Är han frisk nu, menar jag?
Men alltså, det var ju två månader sedan som han fick covid, det är klart att han är frisk! Menar du att jag skall sms:a honom och fråga?

Nej, givetvis inte, det var bara en tanke som dök upp.
Tiga kan vara guld, morsan, bara så du vet.

Louises tysta ånger
Hoppsan, vad sade jag, nu lät jag hård, om hon blir förbannad för det jag sade var det mitt fel, åh huvaligen och djäklar.

Louises uttalade ånger
Ursäkta, morsan. Jag fattar att du menar väl.

Prospektet
Louise hade tänkt på danskursen ända sedan hon hade läst annonsen i april och beställt ett prospekt. Detta prospekt var praktiskt taget sönderläst numera, och hon hade inte någon tanke på att släppa det i papperskorgen eller på något annat ställe. Om inte datorn hade varit upptagen dagarna i ända av en ständigt jobbsökande mor skulle hon emellertid istället ha bett om en digital variant, men nu var det som det var. Å andra sidan var en fysisk broschyr mer påtaglig, mer lovande på något sätt. Hon dyrkade den nästan.

Till snabbköpet
Som vanligt föll det på Louises lott att göra veckoinköpet. Lillebrodern hade stuckit iväg med två av sina jämnåriga kompanjoner när hon gick ut, klockan hade då hunnit slå elva. På grund av sina ständigt närvarande dagdrömmar var Louise ganska disträ, först i sista stund kom hon på att ta med inköpslistan.
Det var en del som skulle inhandlas, så hon hade tagit med sig familjens dramaten, och modern hade som vid dylika tillfällen anförtrott henne sitt bankkort.

Louise och inköpslistan
Vetemjöl, två liter mjölk, en påse socker, frystorkat kaffe. En påse äpplen, en klase druvor, så nedrans fiskbullar, hemska vegokorvar, läskigt fullkornsbröd och tråkig filmjölk. Vad mer då?
Äcklig sirapslimpa, nyttiga skorpor – buurp! – vegosmör och läbbiga havreflingor. Vad är det för fel på vanliga cornflakes?! Och inga chips? Nu blir brorsan sur. Fast köttfärs låter desto bättre, kan bli sås till den härliga pastan.
Sallad, tomater, makrill, falafel. Ketchup, plastpåsar, muggpapper. Bönor – åh fy då! Blodpudding – nä, dra åt helvete!

En harkling bakom ryggen
Louise snodde runt. David påstod att han inte hade missat ett enda ord av hennes vida hörbara monolog, att troligen ingen annan i butiken hade gjort det heller, och att man lika troligt skrattade sig fördärvade i kassakön i detta nu.

Dialog: Louise och David
Vill du också ha dig ett skratt? Morsan tror att du fortfarande har covid.
Det är för att din morsa alltid har varit speciell.

Det är för att hon lever i sin egen värld, och i den förändras ingenting. Hon har varit utan jobb för länge.
Varför får hon inget jobb då?

För lågutbildad, antar jag, för många korttidsanställningar också och för mycket ålder och för mycket fibromyalgi.
Det låter inte särskilt originellt. Hon får väl ta något mindre tungt kneg?

Administration, finns det något lättare än det? Allright, det är för mycket konkurrens också. För mycket av allting som går henne emot.
I så fall tycker jag synd om henne.

Femton minuter senare
Louise hade fått med allt, ingenting av det som skulle inhandlas var slut i butiken, och för hennes del innebar det lyckan att slippa gå extravarv efter det som saknades.
David försvann med ett hurtigt Vi ses, och vek av åt rakt motsatt håll som hon själv. För Louises del betydde det en lättnad. Hon skulle inte ha velat att lillebrodern hade fått syn på henne där hon gick sida vid sida med David. Det fick räcka med att en person i familjen envisades med att få saker och ting om bakfoten.

Fuffens i gathörnet
Två pojkar på en trimmad moped tycktes ha väldigt bråttom, likväl stannade de strax bortom busskuren efter att en tredje grabb vinkat dem åt sig. Den som vinkat lämnade till dem sedlar, på håll såg det ut att röra sig om sammanlagt minst en tusenlapp. Pojken bakom föraren överlämnade en påse med något vitt pulver i till betalaren. Louise tittade bort så gott hon förmådde.

Tillflykt
Hon tänkte alltmer intensivt på danskursen, hade skrivit ned adressen i prospektet. Någon erfaren dansare som hette Josefin Någonting skulle leda lektionerna. För den som ville förkovra sig vidare skulle det finnas möjlighet att gå en fortsättningskurs.
När hon kommit hem, alla inköpta varor hade ställts där de skulle, och modern hade fått tillbaka sitt bankkort tillsammans med kvittot från mataffären, lade sig Louise på rygg i vardagsrumssoffan och bläddrade i prospektet som om det vore första gången. Mittuppslaget hade lossnat från häftklamren.

Jag vill aldrig bli en Lovisa
Jag vill aldrig bli en Lovisa
en lantis som inte vet om något bättre
en lolla, som fåfängt försöker att undgå
ett intet, som makterna har stakat ut
som hon vore ett vetenskapsexperiment

Jag vill aldrig bli en Lovisa
hon som dagtid drömmer att natten är kommen
blir en virvlande vindpust till gycklarnas spe
och om natten drömmer om solljusa kullar
men bleknar i drömmen, blir så till en gast

Dialog: Louise och En telefonist
Är det Dansarnas Värld?
Det stämmer, vad kan jag hjälpa dig med?

Jag skulle vilja boka en kurs.
Vilken kurs gäller det?

Menuett för nybörjare.
Vilket startdatum hade du tänkt?

Den andra oktober. En person.
Lämna mig dina kontaktuppgifter så bokar jag en plats åt dig.

Vad vore livet utan musik
Louise kunde inte minnas när pianot i vardagsrummet, snyggt en gång men numera slitet och sällan använt, hade blivit stämt av någon. De gånger som hon hade försökt spela Kallejohansvamp hade det klingat falskt. Hon var inte alldeles omusikalisk, något som hon gärna poängterade när Lillebrodern gjorde sina tappra försök att härma ett proffs och hon förklarade sig få ont i öronen av oljudet.
Men nu satte hon sig ned på pianostolen själv och försökte låta som Bellman, även det förstås dömt att misslyckas. För det första blev inte pianot mer välljudande därför att det var hon och inte hennes syskon som spelade, för det andra hade hon svårt att koncentrera sig på vad fingrarna gjorde samtidigt som hon befann sig i tankar, vilket ledde till idel misstag.

Ett säkrare kort
Stereoanläggningen var tio år gammal men fungerande. Skivbackarna var proppfulla av klassiska LP-skivor. De behövde bara dammas av litet. Lovisa letade medan hon hostade tills hon hittade ett konvolut som hon fann passande. Det tillhörde en skiva med musik av Bach. Hon satte i gång skivspelaren, varefter hon ställde sig mitt på parketten med blicken riktad mot periferin genom fönstret, och reste i nästa ögonblick till en annan värld.

Vem spelar den skrapiga plattan, klagar Modern
Just när jag hittat
skrivrytmen
just när jag funnit
argumenten
just när jag vet vad som skall stå i
ansökningsbrevet
raserar någon väggen

Vem är det som spelar den skrapiga plattan

Om det inte är jag
och inte mitt ex
och inte min son
och inte ett husspöke
så är det min dotter

Punkt
Det var två bestämda modershänder som stängde av musiken.

Dialog: Louise och modern
Vad gör du så för?
Det räcker nu. Vad är det för krumbukter du håller på med!

Jag övar, ser du väl.
Övar? Du hoppar kråka, skall det vara något att öva på, det har du kunnat sedan du var liten. Jag behöver lugn och ro.

Jag övar inför danskursen som jag har anmält mig till.
Vad då för en danskurs?

Menuett för nybörjare.
Haledudane då, är det det du tänker använda jobbpengarna till?

Bara tolvhundra kronor, jag kommer att få ut över sjutusen.
Jaså, bara tolvhundra kronor! Bara?! Först pizza, sedan danskurs. Du kommer att bränna pengarna innan du får dem i handen, det är vad jag tror.

Måndag
Modern fann det praktiskt att flickan inte skulle arbeta längre bort än att denna kunde ta sig till stället till fots, samt att hon inte skulle behöva vara på plats före klockan halv elva någon dag. Litet tystare i huset skulle det för all del bli också under de timmar som hon befann sig i glasskiosken. Sedan skulle hon komma hem lagom till middagen, det var idealiskt. Fem timmar om dagen skulle hon stå i den där kiosken. Leve den. Skillnaden märktes redan första dagen.

Mjukglassmaskinen
Mycket snart lärde sig Louise att mjukglassmaskinen var som en personlighet – en smula lynnig, liksom. Det var inte alltid som den ville vara sin användare till lags. På grund av luftbubblorna som uppstod exploderade ibland glassen i en mindre kaskad. Kunderna tyckte alltid att det var lustigt, men inte hon. Hon riskerade att bli nedstänkt var gång det hände, och hon hatade pangljudet.

Ett bekant ansikte… och några till
Dag två i kiosken dök hennes bror med vänner upp utanför och krävde att bli bjudna. Det kan ni inbilla er, fick de till svar. De skulle återkomma, och andra kompisgäng också, men Louise ville inte bli sparkad från sitt första riktiga jobb, så hon stod emot. Ju mer de tjatade, desto mer på sin vakt blev hon.

Stora glasskontrollen
En i våffla, inget strössel, sade en man i trettioårsåldern, och blev genast serverad. Sedan kom berömmet för den fina glassen. Chefens kompanjon hade hälsat på.

Dödtid enligt Louise
Dödtid är drömtid
vet alla vi som drömmer
När vädret lever sina villkor
blir dessa också våra

Svinn
Onsdagen blev en regnig och blåsig historia, även om ovädret var något övergående kändes det som att timmarna aldrig skulle ta slut. Louise längtade hem hela den här dagen och fruktade att nästa kunde komma att bli likadan.
Kolasåsen, chokladsåsen och jordgubbssylten levererades i tvålitersburkar, nya för varje dag. Det som var kvar i de gamla fick inte lov att återanvändas utan måste kastas, det var Folkhälsomyndigheten som låg bakom det beslutet. Men Folkhälsomyndigheten skulle inte kolla om hon tog med sig det som var kvar i de öppnade burkarna hem, och chefen och dennes kompanjon skulle knappast göra det heller.

Vad i fridens namn
Modern trodde inte sina ögon. Plötsligt var varenda plastburk i huset fylld med någon söt gegga, och tillsammans upptog de minst hälften av kylskåpets yta. Där fanns ingen plats över huvud taget för de lunchsmörgåsar som hon hade tänkt göra till Louise. Ville dottern ha sådana nästa dag fick hon bre dem själv innan hon gick. Tja, varför skulle hon inte kunna göra det.

Lillebroderns kommentar
Nu är det bara glassen som saknas
för nu är det bara glassen som saknas

Lillebroderns tjat
Nu när de hade så mycket chokladsås, kolasås och jordgubbssylt kunde de väl kosta på sig litet glass också. Jaså, inte, nä men snälla, hördes det med ett utdraget gnäll. Snart skulle Louise få infria sitt löfte om en pizza till dem var, då måste man väl ändå få litet efterrätt också. En ynka paketglass var väl inte för mycket, det kunde inte vara så omöjligt att få råd med EN förpackning. Vad skulle man annars med all kolasås till.

Vädret blir bättre
Glassköparna kom tillbaka till kiosken, och det blev knappt något svinn alls längre, men det kunde vara detsamma för Louise. Chansen att Modern skulle tillåta något glassköp inom familjen var ändå en på miljonen, och nu hade Louise tröttnat hjärtligt på chokladsås och kolasås. Jordgubbssylten passade dock perfekt till torsdagsplättarna.

Louises första arbetsintyg
Spar det, sade Modern. För resten, jag kan ta det. Det får ligga i arkivet. Du kan behöva det nästa år, om du söker något annat sommarjobb då eller får en ny chans vid glasskiosken.
Louise tänkte inte på att kolla vad som stod i det, det gjorde istället hennes mor. Denna räknade de angivna timmarna, jämförde dem med det antal dagar som Louise faktiskt hade arbetat, tittade på timlönen, kalkylerade fram bruttot och nettot, och fann att semesterersättningen skulle läggas till lönen.
Den lönen skulle betalas ut i efterskott som andra löner. Om den inte stämde då skulle hon riva upp himmel och jord. Ingen fick lov att lura hennes barn.
Louise tänkte mer på vad som skulle hända i oktober, det goda som hennes första lön bland annat skulle användas till. Mycket mer än sin förälder litade hon på att det ekonomiska skulle stämma.

Intet kan väl nu gå fel
Sommaren for nyss förbi
vad gör det, nu är jag fri
När jag fyller femton år
är det redan ljummen vår

Då skall jag bli rik igen
tjäna många tusen spänn
pizza åter bjuda på
Så skall åren komma, gå

När jag dansar menuett
blir det nästan som balett
I mitt sinne tar jag hopp
viktlös blir min unga kropp

Sedan, när jag grunden kan
skall vi glädjas åt varann
jag och dansmusikens spel
Intet kan väl nu gå fel

Skolan börjar, dansen hägrar
Louise gjorde ett försök att locka in sin bästa väninna och studiekamrat på dansspåret, men denna skakade bara glatt på huvudet och hävdade att historisk dans inte var hennes grej. Emellertid gick hon med på att gå förbi dansstudion en sväng, omvägen skulle ju bli ringa.

Dialog: Louise och Bästa väninnan, utanför dansstudion
Här är det.
Entrén syns ju knappt?

Det är en källarlokal. Tur att internet finns, annars skulle jag aldrig ha upptäckt möjligheten. Jag slog på ”danskurser” – och voilà.
Men att du valde menuett! Det är väl ingen som dansar det nu för tiden?

Inte i folkparken, kanske, men vi kommer att ha en uppvisning sedan.
Var då?

I centrum, närmare bestämt på Stora scenen i Folkets hus.
Åh, det vill jag inte missa! Skall ni ha kostymer då?

Jag tror det i alla fall.
Du har då alltid gillat teater.

Läxläsning hos Bästa väninnan
I tre timmar blev flickorna sittande i Bästa väninnans kammare. Koncentrationen var allt annat än hundraprocentig, annars kunde de ha blivit klara på halva den tiden. Det var matematik, samhällskunskap, engelska och kemi. I ett lyckades de avbryta sig själva och varandra genom att börja prata om andra saker, varav en del inte intresserade dem egentligen. Det var bara så skönt att låta munnen gå. Strax efter klockan 17 kom sig Louise för med att titta på mobilen – och förstod med ens att hon skulle bli sen till middagen. Shit, jag måste kila, sade hon. Visst, svarade Bästa väninnan, vi ses i morgon. Sedan gick Louise hem, grubblande.

Vad skall vi med klockor till
Så mycket enklare det skulle vara
om vi bara lät tiden flyta
för då skulle vi känna vila
vad vi än hade att göra

Nästa dags eftermiddag
Louise fick en ny idé, Bästa väninnan lät sig övertalas även denna gång, fastän hon tyckte att Louises förslag om att försöka hitta böndernas gamla dansloge lät en smula galen. Om de till äventyrs hittade husgrunden, hur skulle de så bombsäkert veta att det var den och inte resterna av någon annan gammal lada.
Om de inte hittade den genast, menade Louise, så kunde det kanske gå att få tag i jordebokskartor. Hon hade sett ett program om det på teven. Med hjälp av dessa jordebokskartor skulle det säkert gå att finna ut vilka byggnader som hade brukats till vad.

Ortens historia
Enligt bildutställningen på det allmänna biblioteket hade området varit en kulturbygd åtminstone sedan vikingatid, och odling hade pågått ända sedan bronsåldern. Flera utgrävningar hade gjorts under de senaste trettio åren, och då hade bland annat ett stort järnåldersgravfält kommit i dagen. Senare hade man hittat ruinerna efter grophus och andra byggnader, bland annat en hel bronsåldersgård.
Mycket tydde på att någon form av bebyggelsekontinuitet hade rått ända sedan hedenhös, och under sjuttonhundratalet hade bondebygden varit starkt organiserad med en samhällshierarki som måste ha känts.
Fast i dag var det helt klart annorlunda allting, gjorde Louise gällande inför Bästa väninnan.

Duett: Louise och Bästa väninnan
För se, nu kan var och en få dansa precis den vals som han känner för
Det må jag säga, ja, det säger allt

Du låter skeptisk, men vi är fria
Visst är vi fria, men kan vi tröstas

Du menar morsan, hon vet att glädjas för mycket litet
Då är hon lycklig, om jag förstår dig

Hon är bekymrad, förstår vi båda
Men gör sin plikt, för vad händer annars

Vad händer annars än katastrof
Det låter fruktansvärt vad du än säger

Var kan logen vara
Det hjälpte inte att Bästa väninnan pratade om dåliga sannolikheter, Louise var fast besluten att finkamma de gamla bondgårdarna med tillhörande ägor. Jorden hade skiftats, vilket inte torde göra saken lättare. Men varför skulle man ha skiftat danslogen, det kunde Louise inte förstå. Alltså torde det som var kvar av den återfinnas på sin ursprungliga plats. Och som kunde ligga under en meter lerjord, där hade dessvärre Bästa väninnan helt rätt. Någonstans måste den i alla fall ha stått.

Den argsinte lantmätaren
En reslig man med latta dök upp bland fälten som från ingenstans, och tecknade åt flickorna att hålla sig undan. De uppfattade honom som vrång och vresig, vilket omedelbart lockade dem att sätta sig på tvären, åberopandes allemansrätten. När mannen hörde allemansrätten nämnas kom han att morra, den saken i sig gjorde att flickorna morrade tillbaka, det blev ju helt oemotståndligt att göra så.
Men så dök även mannens kollega upp. Denne gick omkring och bar på ett stativ med ett fastskruvat avvägningsinstrument. Ögonen doldes av solglasögon trots det endast halvklara vädret, och sålunda fann åtminstone Louise att han lika gärna kunde ha gällt för att vara en hemlig agent.

Lantmätarens kollega
Nu skall vi blott ta det lilla lugna, seså, vi är ändå inga tigrar. Om ni två damer inte går i vägen, nog skall vi alla få plats på ängen. Om vi tar varsin bit i taget, så skall ni se att ni får ert och vi får vårt, och så blir alla glada, nöjda. Här är ju öppnare än en öken, så varför träta med så mycket rum. Vi måste göra vårt jobb, förstår ni, och vad ni själva anbelangar, så har säkert ett viktigt ärende fört er hit.

Dialog: Louise och Lantmätarens kollega
Vi försöker hitta bondfolkets gamla dansloge. Den som användes på sjuttonhundratalet.
Det kan jag hjälpa dig med. Titta nu vartåt jag pekar. Ser du bergknallen med skog?

Ja.
I sluttningen låg huset, men det är bara stenfundamentet kvar. Fortsätter du längre, och följer allén, kommer du till det forna säteriet, som är en konferensanläggning i dag, rätt sevärd.

Får man verkligen gå omkring där?
Dagtid är området öppet för allmänheten, så – visst.

Vid stenfundamentet
Det gick rysningar genom Louise när hon stod i mitten på det som en gång hade varit pigors och drängars nöjesställe nummer ett. Plankgolvet och timmerväggarna måste man fantisera sig till för att se. Bara storleken på den bortmultnade, eller kanske rivna, byggnaden var uppenbar. Med moderna mått kunde den inte klassas som enorm, men kanske med dåtidens. Många var de som hade fått slåss om utrymmet, och spelmännen måste ha fått en egen vrå för sig själva. Där hade varit liv och rörelse, en yra, nästan febrig. Pojkarna hade blivit berusade på öl, kanske några av de unga pigorna också. Man hade släppt loss i trängseln.

Musiken har tystnat
Musiken har tystnat i de dansandes sal
väggarna har fallit från rus och bacchanal
andarna bor i minnet och jorden
Men låt mig få höra alla körstämmors skrål
än när de är unga och yvs vid varje skål
Aftonen med sin ingång är vorden

De glada har skrattat, och de trumpna har flytt
innan dag med nyterhet flämtande har grytt
Tvekan är ingenting för de födda
Så låt mig få spela på er sångs instrument
vänd mig inte ryggen för vad som må bli känt
Drömmarna ligger kvidande strödda

Ingen grind stoppar oss nu
Båda flickorna kände sig upprymda över mötet med Den argsinte lantmätarens hjälpsamme kollega. Tack vare denne skulle inte Louise behöva fråga någon kunnig på biblioteket eller lantmäteriet, eller var det nu var man gjorde det, om gamla jordebokskartor.
De kom att småspringa, för att inte säga skutta, hela vägen genom allén. I slutet på densamma ståtade två präktiga grindstolpar – men av grinden som en gång imponerat så fanns nu endast fogarna kvar. På insidan var emellertid mycket alltjämt som det tett sig under sjuttonhundratalet. Statyerna hade blivit färre, men några av de största och vackraste stod än i denna dag på sin respektive plats.
Bortom statyerna var det alldeles tyst – om man undantog den milda vindens sus i trädkronorna. En bänk stod på exakt samma ställe där Spelmannen en gång hade suttit. Men det var inte samma bänk, utan en som var alldeles modern.
Där fanns för all del ingen dansande fröken heller, men kanske att hon gick att beskåda på något familjeporträtt?

Konferensvärden
Nu när de ändå var där kunde de lika gärna fråga om porträtten, avgjorde Louise.
Sagt och gjort. Konferensvärden som de fick tag i strax innanför huvudbyggnadens entré tycktes upptagen, men kom av sig fullständigt, överrumplad av flickornas, framför allt den enas, hängivna nyfikenhet. Han hade ingen aning om vilka personerna på de olika tavlorna var, berättade han genast, utom i ett undantagsfall, och detta utgjordes av ett sentida kungaporträtt.

Dialog: Konferensvärden och Louise
Jag känner inte till någon fröken Joséphine, men det är inte liktydigt med att hon aldrig skulle ha funnits. Visst får ni titta på tavlorna, vänta er dock inte för mycket. Det är inte säkert att de som hänger i salongen hör till huset egentligen.
Varför inte?

Tja – saker och ting skingras för vinden, tavlor inte minst. Om ägaren till huset flyttar, till exempel, vill han förmodligen ha familjeporträtten med sig. Men ett slott utan gamla målningar på människor som har levat skulle kännas litet knalt, eller hur. Därför kan mer eller mindre okända personers porträtt ha kommit hit efteråt.
Tror du verkligen att det är så just här?

Risken är stor. Bara sedan artonhundratalets mitt har slottet bytt ägare fyra gånger. Det blir mycket historia att förvalta enbart med byggnaden som sådan.
Jag fattar. Tror jag.

Ingen rök utan ridå
Tavlorna i salongen, inalles tjugofyra stycken, visade sig vara från olika tidsperioder. Ett fåtal av dem såg ut att härröra från sjuttonhundratalet, bland dessa återfanns varken fröken Joséphine eller Friherrinnan. Inte Spelmannen heller. De har försvunnit i historiens dimmor, konstaterade Bästa väninnan, övertygad om att Louise hade fantiserat ihop det hela. Hade hon inte alltid varit en romantiker – jo minsann. Och det var självfallet på grund av de här tre figurerna som människan så prompt ville lära sig att dansa menuett.
Trots det logiska i resonemanget kände sig Bästa väninnan inte alls säker på att hon tänkte rätt, och det skulle ge henne huvudbry, ett bekymmer som dock endast kom att uppta hennes tankar för stunden.

Bästa väninnan
Jag undrar vad du tänker på
Att allt du funnit är frågetecken
ett äventyr som ändat i blindo
eller fortsätter i morgon
i en främmande dimension

Din lyckost
den som ändå kunde roa sig
på det sättet

Trängselfnatt
Det blev slagsmål vid datorn när Modern gick för att möta sin socialhandläggare. Lillebrodern var snabbast den här gången, vilket möttes av arga – fast inte så grova – svordomar från hans äldre syster. Pojken ville spela dataspel.
Som om han hade behövt berätta det. Spelet Hönshuset var nästan det enda som han och hans vänner, grabbar allihop, pratade om numera.
Louise fattade beslutet att lägga sig och sura. Hon gick till sitt rum, stängde dörren, och låste också, om nu pojkvaskern skulle få idén att busa med henne, vilket hade hänt förr.

Sömn i ögonen och vackra syner
Prospektet hamnade som så ofta på Louises mage, själv låg hon på rygg och halvdrömde i det hon tyckte sig höra tonerna från en ensam violin. Fem dagar kvar till lönen. Då skulle hon betala kursen och sedan dansa med Joséphine… Nej, Josefin.

Hör mina steg så nätta
Lär de inte såsom av sparven
trippandets sköna ljud
Tar de mig inte ut ur höstens dunkel
bär de mig inte bort

Skall jag då aldrig veta vem jag kunde
tacka för sådan gåva
utom min själ som ville ge mig chansen
Dansa, du flydda tid!

Res bortom alla häckar och stängsel
visa min menuett
Hör mina steg så nätta över gången
Grinden står öppen nu

Grinden står öppen
Lovisa trodde inte sina ögon, det var snart den andra oktober och grinden nedanför slottsträdgården stod vidöppen som för att välkomna henne, eller om det helt enkelt var så att någon nyss hade kört ut. Det var en ny dag, och den hade redan hunnit bli eftermiddag. Musiken från violinen växte sig starkare ju mer hon närmade sig. Men den här gången var hon försiktig. Tänk om det trots allt fortfarande var så att man inte ville ha henne där. Så istället för att promenera lika enkelt och fräckt som hon hade gjort vid det föregående tillfället gav hon sig till att smyga längs den låga muren, i skydd av de många statyerna. Därefter lade hon sig platt ned och bara lyssnade och beskådade.

En oväntad syn
På den vackra trädgårdsmöbeln satt istället för en spelman Friherrinnan, det var hennes violin som Lovisa hade hört. Ingen dansade, fröken Joséphine var inte där.

Louise tvingar sömndruckenheten ur ögonen
Abra kadabra och gnuggeli gnugg
vik hädan ni dimmor att jag ser ett dugg
Få liv, mina fötter, och bär mig, min kropp
nu vill jag blott stanna i esset på topp

Res, stjärnor och månar, tillbaka till ert
i vinglande banor för alla som ser’t
Far bort som raketer, var matthet som känns
och återkom, det som vi kallar för sens

Datorn är plötsligt ledig
Det var som attan, tänkte Louise konfunderat när hon insåg att Lillebrodern hade lämnat huset, förmodligen var han på väg till någon av sina spelnördar till vänner – men att hon inte hade hört honom smälla i dörren, det gjorde han ju alltid när han gick ut. Hänsynslöst var det också, han kunde gott ha bemödat sig om att meddela att datorn stod till hennes förfogande.
Efter en stund knyckte hon likväl på axlarna. Han hade helt enkelt inte tänkt sig för. Så bråttom hade han lyckligtvis sällan.
Det var bara att förlåta, det fanns ingen tid för grämelse. Klockan var redan 15. Därmed hade hon en timme på sig att surfa, sedan skulle hennes mor komma hem från mötet, kanske litet senare om kvinnan kom på att något behövde inhandlas. Oavsett vad måste Louise försöka hinna gå igenom e-posten och ta en kontrolltitt på bokningsbekräftelsen för danskursen på den ynka timmen.

Sessionstiden ute
Moderns ankomst hördes väl, det var den vanliga sucken. Känslan av en annalkande katastrof måste inte nödvändigtvis vara sann, Louise fann det nästan lustigt att hennes mor så ofta lät som att hon höll på att gå i däck när hon hade varit och pratat med sin handläggare på Soc. Vad hade egentligen sagts dem emellan, det var minst trettionde gången hon lät som hon nu gjorde.

Dialog: Modern och Louise
Sitter du här gumman, ja, det borde jag ha gissat.
Jag är klar nu, så du kan ta datorn.

Stäng inte av, är du snäll.
Nej då. Hur gick det hos handläggaren?

Hur det gick – ack ja… Så här är det, gumman: Alla hushållets inkomster räknas ihop när de beslutar om ersättningsnivå. Förstår du vad det innebär?
Ja, hur så?

Det undrar jag. Din lön räknas också in. Den kommer att dras av från vår ersättning.
Men det var ju bara ett sommarjobb?

Eftersom du tillhör hushållet räknas det, vad det än är för jobb.
Men det är ju mina pengar! Danskursen…

Säg det till Soc, jag är lika ledsen som du. Och du förstår nog att du måste avboka danskursen, vi har inte råd med den.
Det kan inte vara sant!

Ut ur slottsträdgården
Lovisa hade sett nog. Hon smög sig ut, lika snabb och tyst som en ödla, varpå grindsdörrarna gick igen utan att hon behövde hjälpa dem på traven. I ett ögonblick kom hon att betrakta dem från utsidan, och insåg för alltid att de egentligen inte dolde någonting.

Den som en gång har sett en grind har skådat människosläktets själ.