hög himmel, klart höstljus, ljudet av människor som borrar på ett tak på andra sidan gatan, det är överlämningsdag idag, jag kommer inte att träffa G och K på en vecka, det är himmelskt att slippa den ständiga strömmen av disk, sopor och tvätt som forsar genom livet som en helvetesflod under de udda veckorna, det är himmelskt med lugnet i lägenheten på kvällarna, men när de lämnar så tar de med sig en liten del av hjärtat, jag blir stympad, det känns onaturligt och sorgset att inte kunna träffa dem, men hösten är vacker, oktober är vackert som vanligt; den höga, djupblå skyn, gryningsljuset som får trädkronorna att brinna i parken,
jag rör mig genom dagarna utan några större friktioner, det är möte med brf-föreningen ”Osämja” ikväll, att handskas med dessa grannar tar tid och kraft, den ena är nästan blind och dricker för mycket alkohol, hon ligger i vårdnadstvist om sitt enda barn som hon träffar under övervakade former varannan helg, den andra är en psykopat och sprider lögner i huset och är allmänt besvärande,
jag hoppas att räntorna går ner så att trycket på bostäder blir större, jag vill sälja och köpa en lägenhet som inte tillhör en liten förening,
idag ska jag ta en promenad norrut mot Sofiero, Öresund glittrar under höstsolen som om det inte längre är samma hav som det var i somras, dessa subtila förändringar som kommer med årstiderna,
att man succesivt och knappt märkbart blir en annan, att landskapet och staden genomgår en metaformos, allt går från den öppna sommarens grönska till en vintergrav av inåtvändhet och mörker; likbleka människor på snorhala trottoarer på väg till sina arbeten i vinterdiset, känslan av att man lämnat kvar en del av sig själv i sommaren; att ett vitalt organ ligger i en ask av ljus och väntar på att man ska ta sig igenom vinterhelvetet. men man märker knappt övergången, den är förrädiskt långsam,
jag läste Hanna Hellquists senaste krönika i DN, hon hade budat på ett hus i Värmland, en stuga som hon drömt om i många år som äntligen kom ut på marknaden, jag tycker att hennes röst behövs i Sverige, få människor vågar fläka ut sig själv för öppen beskådan på det sätt som hon gör, vi är några ängsliga jävlar i det här landet,
jag har beställt fler posters av Yayoi Kusama, hennes psykedeliska landskap i starka färger är tilltalande, det är som ett hänga upp en livs levande svamptripp på väggen, hon har bott på en psykiatrisk klinik sedan 70-talet, hon är 95 år gammal och målar fortfarande varje dag mellan 8-18, jag kommer att vara relativt ensam i en vecka nu,
jag ska läsa ett par böcker av Emil Cioran, i översättning av Nikanor Teratologen, som jag fick hem i veckan, det är behagligt att läsa i höstljuset, hösten läker de åkommor som jag burit på under sommaren, hösten är ett som ett svalkande balsam i ett öppet sår,
jag tänker inte på henne så mycket längre, det var fem år sedan vi träffades sist, men hon hemsöker mig fortfarande ibland, jag blir svag i vissa ögonblick när jag blickar tillbaka,
jag var på systemet igår och köpte några flaskor Albariño, ett bra vinho verde sjunger i kroppen; illuminerar nätternas ödslighet,
jag ska snart ut och springa en runda i skogen, det är som om hjärnan blir ren på tankar, löpningen får mig att skingras till öppen rymd och lätthet, den vackra friheten i frånvaron av allt annat; där det enda som finns är trädkronorna och andetagen,