jag vet icke om livet mig väl eller om det i själva verket är djävulskt, om de ockulta och sadistiska dimensioner som livet visar upp för mig är verkliga, eller om det egentligen är humörets nycker som manifestar världarna, jag umgås ofta med tanken att Gud är ett sadistiskt väsen; att jag är en obetydlig insekt som han trampar på när han är på väg till arbetet, 
ibland föresvävar det mig att jag blott är en marionettdocka som är förbunden med dunkla trådar som sträcker sig till uråldriga platser och förlopp, en marionettdocka i vilken biologiska algoritmer programmerat mig till att vara den jag är, allt som faller ur min mun i form av språk och tal är biologiskt programmerat sedan årtusenden, kanske kan jag icke överhuvudtaget tala utanför denna sfär av ödesbestämda ting,
möjligen är jag blott en själlös automat som tror sig vara verklig,
hur ska jag kunna skilja på illusionen av att ha en fri själ och att ha en fri själ på riktigt? ja, kanske är det på det viset att människan kan reduceras till en grotesk figur som är lika reel som en påhittad figur i en tecknad film; som är skapad av evolutionen och uråldriga kosmiska förlopp, kanske är chansen att människan kan bli självmedveten på ett djupare plan lika stor som om Musse Pigg blev medveten om att han är med i en tecknad film? det finns möjligen icke ett enda spår av självständig vilja i något av mina förehavanden, kanske icke ett spår av frihet under det att jag tänker och handlar enligt mina slutsatser och känslor, om detta stämmer så är det aldrig Poeten som skriver ner sina strofer och satser på pappret, det är egentligen icke bildkonstnären framför staffliet som målar sina svävande landskap på målarduken och får dem att glöda metafysiskt under midnattssolen, det är universum som är den verkliga konstnären, det är blott bruset från alla döda stjärnor i universums vidsträckta rymd som egentligen skriver ner stroferna, och som är det som får de böljande fälten i violetta nyanser att framträda på målarduken,
”jag” är således ingenting, ”jag” är blott en reservoar för det kosmiska skådespelet; en statist i mitt eget kött och blod i vilken miljarder neuroner är sammankopplade enligt stjärnornas gåtfulla matriser,
allt som faller ur min mun är ett primitivt och uråldrigt språk som skapats i de kosmiska himlakropparna, och jag vet icke alltid vad de försöker säga mig, jag för handen över skrivpulpeten och doppar pennan i bläckhornet, och jag väntar på att handen ska föras tillbaka till pappret och nedteckna ett svar…