ja detta att finna sig i varat, att ta det på allvar, jag vet icke vad det betyder att ta det på allvar, för vilket skäl underkastar vi oss det tragiska i varat? vad är skälet till att vi frivilligt klär oss i normernas masker och förställning? för att behaga andra? för att göra oss oumbärliga för gruppen så att de icke ska stöta bort oss ur gemenskapen? jag vet icke varför underkastar oss deras gyckel,
vi gör det för att vi är absurda, för att våra främmande viskningar i deliriets tomma rymd skrämmer oss, för att den vida ensamheten som är större än något annat vi känner till gör oss skräckslagna,
vi flyr den som pesten, allt för att inte bliva smittade av denna själens sjukdom, detta oerhörda mentala ok att bära genom livets dagar och nätter, nej aldrig ska ensamheten sluka oss i sin avgrund,
därför måste vi underkasta oss den stora tragedin; den att vi icke längre är de vi egentligen är, de masker vi bär är blott en återspegling av tidsandan, vi underkastar oss handlingar som inte är våra egna därför att det behagar någon annan, vi är förvirrade barn som har förlorat oss själva i en absurditet, allt för att inte ställas inför Den stora ensamheten,
ironiskt nog är det blott under våra ensamma stunder som vi kan höra oss själva, under vissa ögonblick konfronteras vi med vår egen falskhet på ett sådant tydligt sätt att vi icke kan förneka den, detta gör oss djupt sorgsna och skamfyllda; vi sålde ut lyckan till förmån för en vämjelig trygghet utan substans, vi har gjort oss själva besvikna, skugga, lögn, inre död och likgiltighet har ersatt det som en gång var vi, instängda som vingklippta fåglar i en trång bur av normer underkastar vi oss dagarna,
kanske är detta den största tragedin av dem alla, när människan frivilligt avsäger sig sin frihet; när hon gör sig till för att behaga de andra; reducerar sig själv till flockens avbild, till en gycklare klädd i samtidens moderiktiga idéflora, att blott vara en mask som krälar omkring i lögnens och oanständighetens gyttja utanför den dekadenta svinstia som tillhör flocken, och som till och med har den dåliga smaken att intala sig själv att det gör henne lycklig,