kosmos är en centrifug med stjärnor, planeter
och ångest, ja en centrifug utan mål eller riktning,
med pensionsförsäkringar och fakturor och möten och
annan skit, jag är i en centrifug av moln, höstskogar
och asfalt, man kan leta efter utgångar, det finns inga
nödutgångar i det här rummet, det är ett scenrum och
animerade fåglar flyger över scenrummet, jag tror inte
att jag hittar ut härifrån, jag tänker mycket på pensionen,
och på alla menlösa dagar, ja de flesta dagar är menlösa,
de flesta dagar behöver ett bra vin, och kanske musik,
kanske är universum en centrifug, vackra epileptiska
anfall av stjärnor och planeter i tillvarons melankoliska
tomhet, jag vet inte vad som väntar mig efter döden,
om det är ett land av skuggor genom vilket jag
vandrar utan ljus, om det finns något annat, om det finns
något, om det är ett annat rum, om solen är ett annat rum,
jag tänker på rymden ibland, när jag dricker vinet
så tänker jag på dina händer , hur ljuset flödar över
dina händer på natten, ett rött regn faller över bebyggelsen
och gör världen behaglig igen, men tiden och rymden är
odödliga och äter av mig, jag vaknar och är något vagare
varje morgon, något mer reducerad, jag vill leva i en svartvit
film på 60-talet, de hade så snygga kläder på 60-talet,
jag tycker att vi ska tala som de gjorde i filmer på 60-talet,
jag önskar att mitt liv var regisserat av en demonregissör,
att jag var med i Persona av Ingmar Bergman, ja, vi borde
vara med i en film av Ingmar Bergman, sitta med solglasögon
på en svartvit, vacker strand på Fårö, och se stilistiskt snygga ut i
eftermiddagsljuset, jag tänker inte så mycket på sex längre,
några gånger i veckan kanske, rymden äter av mig,
att dö en smula varje dag, att åldras och bli grå,
att snart inte känna igen sig själv i spegeln, man får
dricka vin istället och inte tänka på det,
jag tänker på det, jag dricker vin och äter av rymden,
jag äter stjärnorna i skyn, det är vackra så här års,
jag äter av ditt hjärta, jag tror att jag har kärlek till dig,
jag äter av träden i parken, de är vackra och gula och lysande,
de glöder i morgonsolen, jag vill försvinna, ta spiraltrappan
ner i underjorden, dinera med de levande döda i underjorden,
röka ciggar och dricka konjak med de framlidna, de med
förruttnade kroppar som alltid säger sanningen, de levande
säger aldrig sanningen, jag vill smörja mig med stjärnorna
och äta av Guds storhet, jag vill begrava Gud och göra
honom till hallick över världens alla horor, vi är nog alla
horor ändå, det finns nog inget annat än tystnaden,
poesi är bara vår relation till tystnaden, eftermiddagsljuset
är vackert i dag; det gör såren varsamma för tiden,
kan tystnaden höra dig idag..?