så, november och sovjetgrått, dagarna fortskrider utan något större motstånd, jag arbetar, kör hem från jobbet, lagar mat och tittar på någon serie på netflix, sedan tar jag ett glas vin och går och lägger mig, på hösten är det nödvändigt med ett glas vin på kvällen,
jag somnar ofta snabbt och vaknar tidigt, då en vag ljusstrimma letar sig in i springan mellan gardinen och väggen,
i bilen på väg till jobbet så kan min bortgångne far ibland hålla mig sällskap, han kunde vara en elak jävel men vi har en bättre relation nu sedan han gick bort, kärleken är renare, befriad från förbittring och förakt, ibland skrattar vi tillsammans, andra gånger så kan jag höra hur han kommenterar händelser i omvärlden, typ att en vansinnig clown valdes till ledare för en av världens största ekonomier, eller att räntorna äntligen är på väg ner, vilket ”jävlar i det var på tiden”,
i bilen på väg genom industriområdet till jobbet så kan jag ibland känna en slags subtil vällust av dagarnas monotoni och förutsägbarhet, särskilt nu i november när de grå skyarna har lägrat sig över livet; när allt är lite mer syrefattigt, lite mer stilla och inåtvänt, kanske är det en skandinavisk grej att anpassa sig till det dystra vinterhalvåret genom att uppfatta en slags absurd sällhet i det, kanske är det en mekanism som skyddar oss från att begå kollektivt självmord när vintrarna håller sitt kalla grepp runt halsen, det finns ett visst behag i den partiella död som höst och vinter för med sig;
det att bara vara, utan några anspråk eller löften som kan finnas i vår och sommar,
på väg hem från jobbet stannar jag vid systembolaget och köper ett par lådor vin, ”the crossings” från nya zeeland är ljuvligt så här års, det lyser upp hösten inifrån, det håller livet levande som en liten låga i en lykta, jag sitter hemma i soffan framför cnn, och min far sitter i fåtöljen och diskuterar vad som har hänt med landet i väst,
och jag funderar på om jag kommer att få samma slags cancer som han dog av, att jag måste börja testa mig någon gång, nästa år kanske efter julledigheten.., än så länge är hösten vacker i skåne, det finns fortfarande gula löv i träden, och dagarna är ännu inte instängda i mörkret som i en gravkammare, jag dricker ett glas av det vita vinet och hör livet brytas sönder där ute, hur allt mals ner till en brun sörja av jord och dy; den vaga förnimmelsen av att utplåningen egentligen inte är slutet, hur mörkret ibland lyser med en större intensitet än dagen,