att ibland vakna upp i s:t petersburg i dimman, att ibland vakna i en stad som känns främmande, eller om det är jag som är främmande, jag vet inte, men jag känner inte igen människorna,
de går på gatorna i sina långa, svarta rockar och anonyma ansikten, på väg mot allt och inget, jag vet inte någonting om den här staden egentligen, om jag hör hemma här eller om det är ett substitut för något annat, ja, ibland känns den här staden som s:t petersburg i dimman, jag går genom gulnade korridorer till en arbetsplats som jag inte känner igen, det finns ett allgenomsyrande brus i staden, en vit hetta som tränger igenom muskler och vävnad, ett knaster som finns i skyn under dygnets alla timmar, jag vet inte om staden längre vet vem jag är, men det känns ibland som om den har ögon, som om den följer mina steg med blicken, som om den genomskådar mig,
alla dessa människor med svarta kläder på väg till sina arbeten,
alla dessa små butiker och restauranger, allt detta som egentligen inte betyder någonting alls, men som är den plats där jag lever mitt liv,
jag vet inte om det är mitt riktiga liv, om jag egentligen borde vara här, kanske är det bara min skugga som är kvar i staden, som med fokuserade steg går över gatorna och torgen. kanske har jag egentligen lämnat allt bakom mig, men jag längtar, jag blir verklig genom min längtan, mina drömmar får mig att lysa inifrån, kanske är de det enda jag har när jag vandrar på gatorna i denna främmande stad i dimman, denna plastiska stad i ständig förändring, som alltid är stilla som ett ansikte gjutet i betong,