Naken..går jag rakt in i mörkret.
Ingen ljus någonstans.
Famlande trevar jag mig fram och söker någon, eller någon att hålla mig i.

Jag vill sova tryggt som barnet i mig en gång sov.
Jag vill vakna upp ur mardrömmen som är mitt liv.

Smärtan känns ända in i skelettet, men man hittar ingen skada, endast ärrvävnad i en nacke och rygg som arbetade alldeles för hårt som ung.

Jag är rädd. Rädd för att ingen ska älska mig som jag är. Orolig över att jag inte kan älska mig själv. Oron går över i panik, ångest.

Jag är rädd.