Det vita året

Det var en söndag när hon bestämde sig. En tyst, grå söndag där dammet låg tjockt i hörnen, disken väntade sedan igår och kroppen kändes blytung. Hon orkade inte träna. Inte städa. Hon sov oroligt, drömde konstiga mardrömmar och vaknade med hjärtat bultande som om hon sprungit ifrån något – eller någon.

Och ändå: hon hade börjat skriva igen. En liten dagbok, några rader här och där. Till en början bara trötta konstateranden: "Inte sovit", "Varför drack jag i fredags?", "Så trött". Men mönstren växte fram fortare än hon väntat. Varje gång hon drack – oavsett mängd – följde ett mörker. Lätt ångest som blev tung. Lätt trötthet som blev ett hål.

Och det var då tanken dök upp:
Kanske ett vitt år? Bara för att prova. För hormonerna. För lugnet. För mig.

Det var inte en stor gest. Snarare ett stilla viskande nej. Ett sätt att inte gå under.

För hon hade gått sönder, det visste hon. Inte bara på grund av alkoholen. Den första mannen – en återkomst från förr, med backslick och akademiskt språk – hade fått henne att känna sig ovärdig med en enda blick. Han såg inte ens särskilt bra ut längre. Ändå var det som om han höll upp en spegel som visade allt hon inte längre orkade dölja. En örfil rakt i ansiktet. Hon skulle aldrig ha träffat honom.

Och den andra? Han dök upp i psykiatrin. Där fanns han, medan hon låg i spillror efter ännu ett svek – denna gång från en läkare, en man i vit rock som skickat nakenbilder från badkaret tillsammans med ord om sin egen onani. En läkare som skulle vara hennes stöd. Det fanns inget försvar kvar då, ingen styrsel i hennes inre. Och så kom han – svampkillen.
Charmig på ytan. Trasslig rakt igenom.

Arrendet höll på att ryka, vårdnadstvisten hängde över honom, båda hans föräldrar hade sagt upp kontakten. Ändå log han som om allt gick fint.
Och hon försökte tro på honom. På möjligheten att två trasiga människor kunde skapa något helt. Det gick såklart inte. Hon blev bara ännu tröttare.

Och nu, ett år senare, sitter hon här med sin dagbok, ett halvfullt vattenglas, och en längtan.
Inte efter räddning.
Inte efter passion.
Utan efter lugn.

Hon skriver:

> Jag gör det här för mig. Inte för att bli bättre, inte för att passa in. Bara för att jag är trött på att alltid börja om från minus. Jag vill läka. Inte snabbt, inte perfekt – men på riktigt. Jag väljer ett vitt år. Jag väljer mig.



Och när hon går och lägger sig den kvällen – fortfarande med obäddad säng, fortfarande utan träningspass – är det ändå något annat där.
En första sten i en ny grund.
Och den är hennes.