Vinterns slit och julens värme

I vinterkylan sliter huggarlaget i skogen,
fem väglösa mil från hemmet.
Skogshuggaren, hästägaren och arrendatorn
på kronotorpet Östby på Surberget
vässar sina verktyg vid den knastrande elden.

I storstugan samlas skogsarbetarna för mat,
hushållerskan kokar potatis och steker röding.
Hungern och tröttheten driver fram ett slagsmål,
tills husmor smäller kastrullen i köksbordet.

Molokna sätter sig männen,
äter maten tyst, lite skamsna.
Väl tillbaka i en kall barack
eldar de, och värmen sprider sig.

I värmen kommer dofterna fram:
blöta vadmalsbyxor, svetten från tagelskjortan.
Med skitiga och svettiga kroppar
dröjer odören tung i luften.

Hemma på gården stretar frun
med barnen, torpet, lagår’n och kossorna.
Långa, mörka vinterdagar
blir till ändlösa timmar av sysslor.

Julen för familjen samman,
återseendets glädje fyller stugan.
Tiden att umgås blir dyrbar,
och berättelserna om månaderna blir till högtidsstunder.

Efter den rikliga måltiden
dåsar sällskapet till.
Barnen sprätter till vid knackningen,
in kommer en skäggig gubbe med paket.

Hästen ska ställas, verktyg och hö lastas på släden,
manskapet samlas.
Tillbaka till skogskojan, skogsjobbet,
arbetsgemenskapen – nu utvilade
__________________________________

Nu är det bara fem väglösa mil,
och skogen breder ut sin tystnad.