Och vaknar jag om morgonen
tittar på klockan
det är ju inte tid att gå till jobbet
inte till mitt jobb
för jag har ju inget
det är tid att gå till förmedlingen
förmedlingen – borde heta, förnedringen
jag beställer en tid
söker jobb på jobb innan jag får prata med en assistent
sen får jag råd och tips
jag får lära mig söka jobb
men jag får inte något jobb
jag går till och med en kurs i att söka jobb
där jag skall få hjälp med det
jobba gratis åt nån firma i en månad
sen vill de inte ha en längre
varför tror alla att jag inte vill ha jobb
jag söker på tio jobb om dan
sen går jag hem
och kan inte sova om natten
ligger och grubblar på
hur det kommer att vara om en månad, ett halvår
har jag ingenting då heller
jag är ju ingenting i deras ögon
när de bläddrar i mina papper, ger varann en blick
och säger att de skall höra av sig
och så tillägger de sist i tiraden
det är visserligen tio före
de har bättre betyg
eller längre erfarenhet
eller är äldre
eller är yngre
eller ser bättre ut
men du har samma chans
men du verkar ju hygglig
men vi har egentligen ingen plats för dej
- en gång sa en snubbe till mej –
vi behöver folk, men vi behöver inte dej
man kan vara hur fräck som helst
när man har ett jobb i ryggen
och ett skrivbord mellan sej och den sökande
sökande – ett evigt sökande efter
något att tro på
någon att tro på
och någon som tror på en
få ett jobb, slippa bli mer arg för var dag
som det haglar i luften
nej, nej, nej, nej, vi vill inte ha dej
så är jag då ingenting värd
inte i deras ögon
inte i mina egna ögon
och antagligen inte i allmänhetens ögon
eftersom jag går på understöd
och folk tycker
– på ungdomen, utlänningarna, går det väl ingen nöd
utlänningarna är väl förresten vana vid att ha det knapert
och tjejer är ju så ekonomiska, i alla fall när de fått en liten
och ungdomar bor ju hemma
vi har väl föräldrar förresten, har de inget ansvar längre
– jag vet ju att det är vanliga tankar
hos såna som visst aldrig varit arbetslösa