isstationen är tyst så här års
vi vet inte var vi är, vi andas snökristaller
luften färgas blå av våra ansikten
jag vet inte om vi finns

om det är isen som får det att skymma
som en kista i underjorden
eller de nakna, snötäckta träden
som reser sig ur underjorden

en man med pulka går över vidderna
det blåser kallt, det inre rummet står öppet
gengångaraktig tystnad
jag varken ser eller hör någonting
allt fylls av mörker, polarnatt
mina diffusa händer mot isblå rök

en klocka kan höras i periferin, den väcker sig
själv ur kistan, blir till vinterljus
jag diffus som i polarnatten
tänderna genomskinliga, gengångaraktig tystnad
fyller rummet som dimma

här återstår ingenting, bara andetaget
som svävar i sig självt
hur kroppen väcks till liv av de döda
som vandrar genom dimman
på andra sidan snömassivet

vi andas snökristaller
allting färgas blått
ditt ansikte av is och ljus
över vidderna nu
isstationen är tyst så här års