Trots att jag vet två människor
som jag hört uttrycka sig
snarligt som
'Alla människor är idioter, utom jag'.

Den andra sa
'Alla män är idioter utom jag'.
Jag både förstår dem och inte
förstår dem samtidigt.

När jag hör någon tala så
om sig själv tänker jag dels
på despoter och dels på diktatorer.

Det vill säga att jag förstår själva insikten
eller meningen i det de säger.
Samtidigt borde en diktator,
om den vore 'god',
bära insikten om sin egen otillräcklighet.

Bara om den är destruktiv,
den sentensen kan fungera
som där då 'inbillningssjuk'.

Ungefär som att vara troende
sig vara bärare
av varje sjukdom
den läst sig till i läkarboken.

Den ene som yttrade sig så
är en känd
men numera död författare.
Den andra var min far,
som dog förra året.