Jag befann mig
ombord på en buss som skulle ta mig till Arlanda flygplats.
Jag skulle inte resa med något flygplan den dagen.
Då bussen anlänt till platsen och det stora huset som det
stod flygplats på, steg jag och alla andra av, för det var
ändå sista hållplatsen.

Då jag steg
av såg jag att det var en solig dag med bara några vita och
ulliga moln på himlen. Det var en dag i juni och jag
höjde handen för att hålla över mina lätt kisande ögon.
Då jag gick de få stegen, var det litet trängsel, så jag
väntade tills de

andra stigit in
genom glasdörren. Väl inne sedan gick jag som flanerande
med lätta steg mot en dörr som var belägen i ett övre
plan dit jag fick ta hiss. Det var fler än jag i hissen och den
stannade två gånger, andra gången för att släppa av mig
och två andra människor.

De var klädda
i uniformer och jag var klädd som för fritidsaktiviteter.
Jag gick några meter längs en ljust grön korridor och
där var alltså dörren. Det lyste grönt bredvid dörren.
Där fanns tre knappar som kunde lysa. Som ett stoppljus
i trafiken.

Uppifrån och ned,
rött, gult och grönt. Jag antog att rött betydde 'avstå', 'gult vänta'
och så grönt för 'knacka och öppna dörren'. Lampan lyste grönt.
Jag höjde handen, knöt näven och skulle just knacka då dörren
öppnades som av en osynlig hand. Det satt en kvinna framför
ett skrivbord och en

ledig stol med
svart och imiterad läder stod på motsvarande sida. Hon log mot
mig, så jag skulle känna mig glatt mottagen. Efter att hon sagt
sitt namn och jag sagt mitt, berättade jag att historiens huvud
person skulle behöva litet erfarenhet för att historien skulle
kunna skrivas rätt.

Hon undrade vad
jag ville veta. Jag sade då att jag skulle behöva jobba där själv
en vecka med att städa flygplan, för att få in den rätta känslan.
Hon sade i sin tur att jag kunde få gå som på prov, bredvid en
som brukade ha som uppgift att städa ett flygplan. Det skulle
då bara vara städaren

och jag, som
hade tre kvart på oss att städa hela planet. I vanliga fall var de
två städare. Jag frågade då hur många platser ett sådant plan
hade och fick veta att det ändå inte brukade vara precis fullsatt.
Men planet skulle vara ett av deras minsta, som inte krävde
mer än två städare.

Jag undrade åter
hur många platser det fanns i planet och hon verkade inte veta
säkert själv, det exakta antalet passagerare som kunde rymmas
i planet. Jag frågade igen och nämnde 'färre än hundra' och hon
lyste genast upp. Svaret jag fick var just 'färre än hundra'.
Det visade sig vara

'färre än femtio',
då jag väl kommit in i planet. Mellan intervjun med kvinnan
bakom skrivbordet, hände sig ingenting särskilt just. Men det
skulle visa sig att proffset som skulle ha mig som 'hjälpande hand',
tydligen ansåg mig som 'ett jävla påhäng' och antydde att jag dels
inte skulle kunna

'göra rätt för
mig' och dels nog inte kunde vara annat än i vägen och ett plågoris.
Likt en bula där bak. I alla fall såg det så ut. Städaren kunde bara
några få ord svenska och bröt kraftigt på 'obegripliska', ett språk
jag inte var precis fena på heller. Men jag tänkte i mitt stilla sinne
att det väl 'skulle ge sig'.

Första dagen gick
det väl ungefär som proffset förutsett. Men femte och sista dagen gick
det som en dansk. Kvinnan som gått före och visat 'hur det gick till',
hade försökt att 'sätta mig på det hala', utan att lyckas helt med
sina små försök. Jag gjorde något rätt och henne förstås besviken.
Senare, då jag för flera

dagar sedan åkt
därifrån, fick jag samtal från kvinnan bakom skrivbordet, som
undrade om jag ville komma tillbaka och bli anställd, mot extra
bra betalt förstås. Hon skulle inte som rekommendera mig att ta
anställning hos städbolaget, utan hon ville att jag skulle jobba
åt henne själv.

Men jag var
tvungen att avböja förstås, fast hon verkade vilja 'på skarpen'
och försökte med att höja ersättningen även. Men jag sade i alla
fall att jag skulle 'höra av mig' om jag 'fick en lucka i mitt schema'.
Det fick hon nöja sig med. Sedan historien blivit skriven, jämte
några andra historier

samt utgivna i
en boksamling om ett dussin noveller, hörde jag inte av mig igen.
Istället for jag till en helt annan verksamhet och hörde mig för
vart att vända mig för att kunna arbeta där någon tid till jag fick
för mig hur det skulle kunna ta som plats som en sak för historien
som chef för bokförlag.