jag minns när vi träffades och blev allt bätre vänner 

vi började göra mer och mer saker till samman men 

bara som vänner för jag var inte intreserad av dej på

det sättet men på något sätt växte det fram och blev 

alllt starkare tills det kom en dag då jag såg på dej med 

andra ögon du var så vacker då för det blev vi två till 

slut endå underbart känslor som jag inte visste fanns

tog du fram i mej och fick mitt hjärta att slå hårt bara 

för dej vi levde några år sida vid sida och förlova oss 

allt kändes så rätt men jag hade problem som jag inte

kunde hantera eller bearbetade så avståndet växte i

mellan oss allt vi hade så starkt alla vackra ord och 

känslor och drömmar om framtiden är borta nu vi 

är åter främlingar inget finns kvar förutom minnen 

som i bland plågar mej men det bästa hon gjorde var

att ta våran dotter och lämna mej min dotter är 20 år 

i dag det går bra för henne hon kämpar men vi har ingen 

kontackt synd tycker jag för jag älskar och saknar henne 

mycket jag har sökt kontackt på olika sätt men inte fått

något gensvar så jag gav upp försöken jag vill inte att hon 

ska uppleva mej som jobbig men hon får väl höra av sej när 

hon känner för det jag finns här det är bara att ringa om du 

läser det här förlåt för mitt levende jag älskar dej för er som 

inte vet eller har följet mej eller redan vet så sitter jag på 

Rätts Psyk och har gjort i 24 år jag är på väg ut så snart

kommer pappa hem om allt funkar som det ska då har vi

tid att ta igen lite tid och läka sår och fläta banden starka 

för framtida vännskap jag är på väg ut igen