5.

Min första, viktiga man till rakning nominerades redan innan jag tog Leo av daga.

Uttrycket är mormors. När jag var barn och bodde hos henne om somrarna, eftersom mina föräldrar alltid ville ha semestern för sig själva, brukade hon säga det. ”Nästa man till rakning!”, och så gjorde hon en gest över halsen och skrattade. Det var när hon såg politiker på teve. På sextiotalet när Kristen Demokratisk Samling bildades var hon full av entusiasm, berättade hon. Den byttes till förakt när partiets kristna budskap urvattnades och till slut förnekades. Sedan dess hatar hon politik och politiker, särskilt Alf Svensson och Ebba Busch. Alf för att han mördade Tron och Ebba för hennes bakgrund i kätterska Livets Ord – ”Satans Uppfostringsanstalt!” Göran Hägglund bara skrattade hon åt och skakade på huvudet. Varje gång röstsedeln kom rev hon den i tre delar och brände upp dem på bål i sin lilla välskötta trädgård tillsammans med små snirkligt handskrivna lappar med namn på politiker som hon hatade och namn på böcker som måste, bara måste brännas. Jag minns hur hon tog mig i famn och sa allvarligt: ”Tänkt inte ens tanken, Jack! Tänk inte ens tanken att bli politiker! Politik gör att vi glömmer Ordet. Kom ihåg det, Jack!”

Nästa man till rakning var inte politiker.
Han var en ynkedom som talade illa om Ordet och förtalade Gud. Jag vill att poeter.se ska vara en fristad för Tron, något som många medlemmar med mig vill se, det vet jag. Mitt konto heter självklart sanktalucia och jag uppträder som kvinna. Användarnamnet har jag länkat till mormor. Gud må förlåta mig för att jag har gjort det i hemlighet. Av mig har hon fått en Dell Optiplex som jag har programmerat så att jag kan logga in på den från min egen. Jag har lärt upp henne hur hon ska bruka den och smart som hon är har hon trots sina 80 år lärt sig uppskatta Dellens alla fördelar. Alla bankärenden gör hon numera hemifrån ”På direkten!”, sa hon och handlar mat och kläder.

På min rekommendation har hon alltid datorn igång. Dessutom har jag sett till att alla eventuella meddelanden från poeter.se länkas direkt till mig. Allt jag skriver på sajten gör jag via hennes Dell. Mina bidrag på p.se får under inga omständigheter knytas till mig i Järva!

Det var enkelt att sneaka in bakom brandväggar och lås på poeter.se och kolla upp honom. Ynkedomen bodde på Södermalm i Stockholm. Han hade regelbundna vanor och var därför lätt att hålla koll på. Joggade på lördagar eller söndagar tidigt på morgnarna, även på vintern. Kulmagen bar han med stolthet, vad det verkade, för han gjorde inga försök att dölja den. Han hade muskulösa ben tack vare tidigare fotbollskarriär – lätt kollat när jag sent omsider lyckades hacka hans Mac. Känd som hårdför försvarare var han och stor och krallig. Drygt 40 år gammal, bodde ensam och utan egentligt umgänge att döma av mail, mess och twitter.

poeter.se har blivit nerlusad av häcklare och Ynkedomen var värst! Tro nu inte att alla som skriver med Ordet i åtanke verkligen förstår innebörden. Förflackningen är smärtsamt närvarande även bland dem. Ambitionen att nå sanningen om Ordet finns där trots allt och den är ärlig. Guds tålamod är oändligt och de förflackade ska med tiden se det jag har skådat.

Var stod vi idag om inte Ordet hade väglett oss?
Folk hade levt utan moralisk kompass! Vi hade stulit, horat, mördat utan samvetskval och levt utan hopp om frälsning.

Senast kallade han sig Promotion och har bytt nick då och då de senaste åren. P har aktivt avsvurit sig Ordet. Det framgick av hans hatfyllda skriverier som för övrigt saknar all litterär finess. Jag inser att Ynkedomen har läst Boken men han vände Ordet mot Ordet som Satan själv gjorde i Jesu Frestelse.

Lömskt försökte han göra sig sympatisk med idylliska och målande beskrivningar av årstidernas växlingar. Pekoral! Bara pekoral! För något år sedan visade han på fb-manér bilder på sin hund och skrev tårdrypande om vilken god vän han hade i sin Kerberos. Jag kan svära på att han aldrig ägt hund! Så länge jag har spanat på honom har han inte visat sig med den och jag har inte heller hittat länkar till kennel eller veterinär på hans Mac.

Han var I Sanning Satans Verktyg!

Det var inte möjligt att knivdöda honom, insåg jag. Hans kroppskrafter och förmodade bibehållna reaktionsförmåga gjorde att jag bestämde mig för skjutvapen. Jag ärvde min fars jaktgevär, som han sällan använde, och fick självklart överta hansmedlemskap i skytteklubben där jag har övat på hans tre gevär, både med och utan kikarsikte, och hans revolver.

Det var ett digert arbete att få fars vapen i ordning för han skötte dem väldigt illa. Inget ovanligt för honom; han var en glidare som gjorde karriär i Investor på sin sociala kompetens, inget annat. Han antydde det ofta på fyllan i motbjudande ordalag som ”Mitt och ditt liv är teater!”, ”Gör din roll bra!”, ”Själen och jaget kan du glömma! Människan är social, glöm inte det!”, ”Överlevnad och gott liv skapar du med anpassning!”, och annat sådant. Han var kort sagt förfärlig. Mor var typ ständigt frånvarande. Alltid perfekt värdinna men mot far och mig var hon för det mesta korthuggen och avsnoppande – ja, till och med snäsig. Jag tvingades spela rollen av Välartade Sonen i pjäsen Perfekta Familjen. Jag gjorde dem inte besvikna i det avseendet.

I år skaffade jag mig ljuddämpare så snart licenstvånget var undanröjt och jag är väl förberedd inför missionen mot Ynkedomen.

Som alla joggare hade Sven fasta rundor. Sällan skedde avvikelser, men han hade åtskilliga små varianter här och där. Dock sprang han alltid förbi Ersta kyrka. I helgedomens närhet brukade han ta i lite extra – som om Satan i honom både sökte och skydde Gud!

Så kom då äntligen helgen med regn och rusk. Inget som bekymrade Sven, det visste jag. Men vekare folk skulle hålla sig undan. Det var till min fördel.

Klädd i min nya svarta joggingdress och kånkande på ryggan med alla nödvändiga verktyg såg jag inte honom på lördagsmorgonen i duggregn och stiltje, så jag såg fram emot söndagen som skulle bjuda på snålblåst och regn.

På söndagsmorgonen såg jag honom klädd i sin vanliga vita och något solkiga joggingdress lämna våningen på Nytorgsgatan i regnet. Jag genade till Ersta Terrass och lade mig tillrätta i blötan mellan bersån och buskaget högst upp ovanför de dovt väsnande finlandsfärjorna. Klädd i träningskläderna i svart och med geväret på stativ under kamouflageskydd hade jag full uppsikt över hela området från terrassen till porten mot Erstagatan. Hade övat på att plocka isär geväret med ljuddämpare på nolltid och packa allt i ryggan. Jag visste att han skulle komma genom porten, hukande efter rushen i branta backen från Folkungagatan dit han sedan återvänder. I porten skulle det ske, ca femtio meter bort. Två salvor hade jag förberett. Jag planerade att ta mig ut på Erstagatan nerför trapporna söder om porten.

Enda orosmomentet är bostäderna bakom mig. Någon kunde i värsta fall uppmärksamma mig. Kan inte begripa varför någon vill bo här. Från färjeterminalen dånar maskinrummens lågfrekventa ljud in i varje våning. Finns inget skydd mot det. Men så är ju Södermalm också PK-folkets käraste hemvist. Här bor man oavsett. De är nog som far: skal utan innehåll.

Jag bad min dagliga morgonbön. Inte om hjälp eller förlåtelse. Bönen är fokus på mitt kall; bönen är typ meditation, koncentration.

Väntade i snålregnet och iskylan. Höll fingrarna i trim med stärkande och värmande övningar.