7.

På lördagen veckan efter min mission vid Ersta kyrka tog jag en lång solig promenad till rassarnas lokus i Kistagallerian. Jag visste att de skulle komma dit. Deras lurar är galet öppna! Köpte bara en kopp dåligt kaffe på fiket – äppelknytet jag köpte senast var helt klart bakat i Helvetets bageri! Jag avstod.

De kom i grupp och jag var givetvis redan där, satt ensam vid största bordet så Kari frågade om det var okej om de satte sig. Jag log med svenska flaggan på jeansjackan och sa ”Kul att se er!”

Jag hade förberett mig noga så jag frågade först hur Leos mamma mådde. Innan de hunnit svara frågade jag raskt ”Och hur mår ni?”

Kari såg ner i bordet och nickade. De andra var sammanbitna. Kari rätade på ryggen och la bestämt ner stora nävar på bordet så att mitt kaffe skvalpade. Han såg sig omkring ”Morsan mår skit! Hon är helt förstörd! Aina låtsas Leo är knarkare! Gjort husrannsakan! Dom är inte kloka!"

De andra smackade fördömande och Kari fortsatte ”Vi fattar ingenting heller! Leo var ren! Vi känner han!”

De andra hummade jakande och såg på mig och jag sa så empatiskt jag förmådde ”Jag förstår att det är förjävligt för er också. Händer det ingenting?”

Kev – han med chaffisjobb åt DHL och med massa porrvido på laptopen – sa trött ”De har tagit in en knarklangare till förhör!”

Jag försökte se glad ut ”Bra! Då får ni rättvisa! Äntligen!”

Jag hade skaffat mig access till alla rassesajter som Kev var flitig på och sett att han gormade om att pk-polisen skyddar skäggbarn, som de kallar de ensamkommande pojkarna från krigets härjningar, och skiter i riktiga svenskar.

Roy – han med luren full av porrbilder – skakade på huvudet ”Vem fan har hört talas om knarklangare som mördar folk med kniv!? Proffsigt!?”

Jag såg förvånad på honom och han skyndade sig storögt att förklara” Snutjävlarna sa att det var ett enda hugg! Rätt i hjärtat, bara en som kan sina saker gör så, sa dom!”

Jag såg upp i taket och bet mig i läppen. Gud är med mig! Jag vet det! Han höll mig i handen. Tack vara Honom är jag bäst! Samlad sa jag ”Ni tror inte att det är han?”

Kari fnyste ”Varför skulle en dilare gör nåt sånt!?”

Jag skyndade mig att säga ”Inte vet jag. Har dom lämnat blattespåret?”

Kev lutade sig fram och spände bruna ögon i mig ”Dom jävlarna vill sätta dit honom! Dilarn alltså. Bli av med en langare! Fattaru! Leo skiter dom i!”

Jag nickade som om jag förstod ”Har ni själva hittat nåt?”

Alla satte sig upp och såg på varandra. Kari nickade okej. Kev lutade sig mot bordet, såg sig spanande omkring och spände blicken länge i mig ”Det jag säger nu stannar här, fattaru!?”

Jag nickade allvarligt med allas ögon på mig och la handen högtidligt på flaggan.

Kev drog djupt efter andan ”Det finns en kille, jävla skäggbarn, som alltid varit på Leo – fast Leo alltid varit okej, fattaru!? Han går omkring som ingenting! Vi ser han är nöjd! Typ jag grejade det, fattaru!? Han har alltid skäggpolare kring sig så vi kan inte komma åt han, fattaru!? Snart gör vi det! Det gör vi!”

De andra nickade och grymtade medhåll.

Jag ryckte på axlarna och såg på Kari ”Om det inte är han då?”

Kari fnyste och skrattade ”Om det inte är han?! Klart som fan att det är han! Vi har haft ögonen på han. Länge. Bra i skolan, sköter sig men egentligen, innerst inne, riktig jävla svenskhatare! Han är det! Tjejerna kletar på han! Fyfan! Jag hatar det!”

Gästerna runt omkring började lyssna på oss så jag ryckte på axlarna och tog sista klunken kaffe som kallnat ”Fan, jag måste dra! Hoppas ni får rättvisa! Det är för fan  inte mer än rätt!” Svordomar är tabu, jag vet, men jag måste låta som dom. Gud vet och jag vet!

De grymtade gillande medan jag reste mig och sträckte Kari handen. Han tog den och kramade den manligt och sa ”Svenskar först!”

Medan jag gick mot Kista tunnelbana erfor jag samma olust som efter uppståndelsen som följde på min lyckade mission vid Ersta kyrka.

Det visade sig att Ynkedomen hade ett särskilt uppdrag i Skatteverket. Sven Blond jagade företag vars enda syfte var att tvätta pengar. Ryktena gick att det var organiserade brottsligheten som låg bakom mordet. Leif GW Persson sa i nyhetssändning i går på TV4 att allt pekade på att det var ett beställningsmord eftersom båda skotten träffade hjärtat. Bara ett proffs klarade det, förklarade han och tillade att vapnet med största sannolikhet var halvautomatiskt. Av säkrade spår använde skytten stativ och sannolikt kikarsikte och dessutom sannolikt dämpare eftersom ingen hade hört skotten, fortsatte han.

Inga andra spår kunde ha säkrats, det visste jag.

Gud har varit med mig! Båda missionerna genomfördes professionellt sa de som vet. Jag hade inte klarat det utan Guds goda vägledande hand.

Det smärtade att Sven Glans inte fick fullgöra sitt viktiga arbete, och det smärtade att Leos död kunde bli början på en rasistisk våldsspiral.

Men hur kunde jag, en vanlig dödlig, förutse allt det här? Är jag Gud kanske?!

Det oroade mig att Erstamissionen fått så stora proportioner. Polisresurser skulle komma att prioriteras på det fallet. Kunde jag ha avslöjat mig på något vis?

Leo kunde vi glömma. Men jag sörjde med hans mor. Allvarligt. Jag vet att det är omanligt. Rättvisa och sanning har inte råd med känslopjunk. Klokt nog valde jag till slut att knuffa undan all medkänsla eftersom min mission ännu inte var avslutad.

Två uppdrag till hade jag som krävde min totala koncentration och Guds hjälp.