8.

Det hade gått ännu en obehaglig vecka.

Självklart hade jag tränat och övat som vanligt: Jesu svärd får inte bli slött. Finslipning är bara glädje. Emellertid har min mission mot Ynkedomen antagit vida större proportioner än jag hade kunnat ana.

Skatteverket har sörjt Sven Blond och startade en intern utredning om eventuell läcka i myndigheten. Att Ynkedomen ägnade sig åt att utreda penningtvätt i miljardklassen var känt bara i en trång krets.

Misstanken att han bragts om livet på beställning av den organiserade brottsligheten har stärkts, sa utredare i Brottsjournalen och LGWP hakade på och mässade i TV4 om sannolikt det ena och sannolikt det andra och sannolikt det tredje. Polisen hade knackat dörr – och fortsatt med det – och hade bett allmänheten höra av sig med iakttagelser från den aktuella mordmorgonen.

Ingenting var ännu känt om den tekniska undersökningen av de båda kulor som jag satte i Ynkedomens hjärta – med Guds hjälp!

Hur lätt eller svårt det kan det vara att avgöra vilket sorts vapen som använts, hur många sådana det finns i Sverige och att spåra ägarna?

Oroade mig för att mitt ärvda vapen skulle komma att testas.

Tänkte länge igenom vad jag måste göra eftersom vapnet är registrerat på mig. Omöjligt att anmäla vapnet som stulet! Det är så gott som ett erkännande! Omöjligt att annonsera om försäljning. Bestämde mig slutligen för att resa utomlands och söka upp vapenhandlare och köpa nytt likadant gevär som kan ersätta mitt verktyg.

I sista minuten bokade jag en tiodagars vinresa längs Rhendalen. Pappa som alltid satte smidighet främst sa ”Lär dig tyska, Jack! EU är framtiden och EU är tysk!” Så jag lärde mig prata tyska och skriver det bra också. Förberedde mig med SMS och e-post till flera mindre nogräknade vapenhandlare varav flera dessvärre ville ha sjukt bra betalt. Avskummen utnyttjar alla, även sådana som jag vars syften är det allra ädlaste. Hittade till slut två i Koblenz som lovade gott.

 Jag hade noggrant läst på om rhenviner och hur vinprovning går till. I studiesyfte köpte jag Gustav för 69 kronor; det kallas torrt eftersom det bara har lätt märkbar sötma och jag övade på det. Angenäm bekantskap! Svalde dock bara en försumbar mängd som gav en sorts obestämbar upplyftande känsla. Jag hade aldrig tidigare nyttjat drycker med alkoholhalt utom då jag som 15-åring var med om pappas 50-årsdag.

Resan skedde i vackert försommarväder tillsammans med mest äldre svenskar som var förfärande lika pappa. Åtskilliga var pensionärer och kvinnorna svärmade kring mig som var så ung och så trevlig. Underrättade reseledarna om att jag skulle hälsa på bekanta – har inga bekanta där! – och sa att jag möter upp längre ner längs Rehn.

Besökte de två vapenhandlarna i Koblenz varav den första var insinuant och typisk skurk. I varmt duggregn promenerade jag ilsket till den andra som visade sig ha rikare utbud och var angelägen att sälja. Butiken, eller vad jag ska kalla den diskret skyltade källarlokalen, ligger alldeles i närheten av Mosels utlopp i Rhen. Säljaren, Wolfi med flint och ölmage, var imponerad av att jag var svensk och talade Sehr gut tyska. Han sålde mig under åtskilliga berömmande ord om Sveriges stolta historia och värnande om det ariska arvet en Haenel exakt lik den jag hade i vapenskåpet, dock till överpris. Vad kunde jag göra? Duggregnet svalkade när jag ringde efter bil för att komma ikapp mina vintörstande medresenärer.

Kan inte låta bli att undra varför Wolfi drog nazistsnacket med mig, just mig. Ser jag ut som en nazist? Ser nazister ut på nåt visst vis? Unga nassarna i Kistagallerian tyckte att jag såg ut som polis. Ingen ser mig som den jag verkligen är – Jesu Svärd! Sådana är de, packet, de ömkliga syndarna! De känner inte det heligas närvaro.

Vinresans sista dag ägnades åt fest i strålande sol på flodbåtens däck och jag var tvungen att vara normal och drack ett helt glas vin som åstadkom en sorglöshet som överväldigade mig. När jag drog mig tillbaka i ljum kvällsluft efter ännu ett glas erfor jag en fasansfull känsla: som om allt jag arbetat för så samvetsgrant inte var viktigt längre. Rusdrycker är i sanning ett Satans verktyg för att få oss att glömma varje människas prio: Tjäna Gud.

Senare samma vecka gjorde jag en blåsig resa till Åland och kastade alla delar av verktyget mot Ynkedomen mitt i havet.

Jag hade rengjort nya verktyget med mina utensilier och med mina fingeravtryck och alla frågor som eventuellt, mot alla odds kunde komma om diskrepanser mellan det registrerade vapnet och detta kunde jag avfärda med att jag bara ärvt det.