12.

Hur ska Helge Aftongärd avrättas, rättfärdigt?
Jag har forskat och vet att han hette Andersson som barn. Hur jag än forskade hittade jag inget mer graverande om honom än förnekandet av sin bakgrund. Hur kan någon förstå namnbytet på annat vis? Försöken att finna något bortom denna bagatell gav inget resultat.

Helge Aftongärd var normal svensk. Oförvitlighet var hans vackraste märke. Jag kunde inte hitta något generade om honom, vare sig andligt eller profant. Åtminstone inte i Svenska pk-kyrkans mening.

Min slutsats blev att Herren gett mig en extra svår prövning. Han förstod att jag absolut inte kunde ogilla Helge Aftongärd. Samtidigt insåg jag att Han gett mig detta svåra uppdrag för att pröva min hängivenhet.

Tanken fyllde mig med stolthet och mod – Han förlitar sig på mig!

Känslan fyllde mig med mod och samtidigt svällde min mänskliga svaghets fåfänga, denna omanliga och veka känsla: jag vill verkligen lämna ett tecken efter mig när det var fullbordat.

Hur jag än försökte förtränga min skröpliga, syndiga ynkedom funderade jag länge på hur jag skulle ge ett spår åt utredarna, ett spår som genast skulle locka till sökande åt annat håll än mig – ett satanskors kanske?

En sorts ledtråd – falsk såklart – som skiljde denna avrättning från de andra jag gjort? Det får inte finnas några samband till Leo, Sven och Bert.

Jag bestämde mig till slut för att helt enkelt lämna dolken kvar i bröstet.

För mig var det oerhört störande att mina avrättningar fått polismyndigheten att låtsas lösa mordfall genom att plantera bevis mot organiserad brottslighet.
Kanske har mina avrättningar varit för kliniskt rena från konstigheter?

Mordet måste ske i sakristian! Jag hade köpt en dolk i form av ett kors. Skärpte den sylvass och torkade den glänsande ren med en av mammas mystiska rengöringsmedel. Spetsen lade jag mycket uppmärksamhet på. Måste vara vass och genomträngande, som varm kniv i kylskåpskallt smör.

Jag kan anatomi. Vet var jag ska stöta för snabb död!

Jag kan mina redskap. Samtidigt som jag insåg, och inser, att allt hänger på mig så kan jag inte och får inte skylla på usla verktyg. Det vore en svår synd. Misslyckas min mission första gången så finns det en gång till. Och en till. Det har jag lärt mig. Många tillfälligheter kan komma i vägen.

Helge Aftongärd skulle dö i sakristian och jag skulle som medlem i hans magra åhörarskara vänta på hans entré – som uteblir – och bli förskräckt som alla andra när det uppdagas att herden hittats med dolk i bröstet.

Jag skulle finnas där när polisen vill höra mig och alla andra, den där kyliga och soliga höstdagen.

Jag hade trängt mig in hos HA i sakristian som var hans heliga ort för samling och närhet till Gud. Tog av mig handskarna när jag stängt dörren. Utgav mig för sökare och såg hans vakna och välkomnade blick, både överraskad och besvärad, men samtidigt så löjligt pk-snäll. I sin idiotiska godhet såg han mig som en vilsen själ som han, bara han, kunde lotsa rätt in i trygg hamn.

När han var tillräckligt nära och tillgänglig drog jag upp min bödelsdolk och stötte den i hans pk-hjärta.

Jag höll dolken medan han förvånad föll tungt mot kalkstensgolvet. Såg hans uppspärrade, frågande ögon irra för att snart stelna i onödig klarsyn.

Fem minuter hade det tagit från min entré räknat. Jag tog på handskarna, torkade av dolken som jag lämnade som utropstecken i hans bröst, smög mig ut bakvägen, klev in genom stora porten och satte mig i kyrkbänken 30 minuter innan hans förväntade predikan.

Med mig var vi tretton.

Eftersom HA:s entré dröjde knackade vaktmästaren försynt på dörren. Han lyssnade och när ingenting hände knackade han igen, lyssnade, skakade på huvudet och klev in.

Det dröjde inte länge innan vi hörde en upprörd röst som gapade i en lur och strax efter kom vaktmästaren upprörd tillbaka till oss med beskedet att allt var inställt och polisen ville att vi stannade kvar.

Det dröjde inte länge innan jag hörde sirener, inte länge innan jag såg uniformer och vi beordrades stanna kvar på våra platser. Vaktmästaren hade under tiden lågmält och förtvivlad avslöjat den hemska nyheten, att HA hade bragts om livet som det verkade.

Vi skruvade på oss i hårda kyrkbänkarna och jag reste mig men fick skarp tillsägelse av en ung storbröstad polis att sätta mig på min plats och avvakta vidare besked. Hon var högljudd och flera fromma vände sig om i bänkarna och stirrade skräckslagna på oss. Jag nickade ursäktande och satte mig.

En medelålders man steg så småningom bullrigt och teatraliskt ut från sakristian, presenterade sig högljutt och sa att han hade ansvaret och önskade att vi ville berätta allt, allt, allt; också den mest obetydliga iakttagelsen kunde underlätta sökandet efter den råa förövaren; han kallade mig det: rå förövare!

Jag satt mitt i kyrkan och förhördes som sist av tretton. Hur ofta var jag här? Jag ljög. Hade jag sett något avvikande? Jag ljög. Och han som var trött denna söndagsförmiddag slog igen anteckningsblocket, gnuggade sig i röda ögon med stora nävar och hostade. Han såg uttråkad på mig och frågade rakt på sak: ”Vad gör en sån som du här?”
Han satt böjd som om hans muskulösa överkropp var för tung att bära.

”En sån som jag?” Jag kände mig genomskådad och med ens rädd. Hade han förstått att det var jag? Var det övermodigt av mig att stanna kvar?

Han stönad, rätade upp sig och bläddrade tillbaka. ”Ja, vad gör du här? Du är totally för ung! Kan du inte bara tala om det så vi får saken ur världen! Okej?”

När jag förstod att han var bra uttråkad och inte anade någonting, suckade jag och ryckte på axlarna, sa att jag ville känna Herren bättre. Han stönade och gjorde ett argt streck i blocket. Jag anade att polis och tekniker hade upptäckt att både dolk och dörrhandtag till sakristian saknade bindande kopplingar till en spontan mördare, att dådet såg ut att vara planerat.

Han såg på mig igen med trötta ögon och skakad på huvudet. ”Kan du fatta! Mördaren slöt offrets ögon! Var såg man sånt?”

Jag blev alldeles kall igen och ryckte förfärad på axlarna. ”Är det ovanligt!?”

Min reaktion tycktes roa honom; han kollade mitt leg, antecknade kontaktuppgifter och sa att jag kunde gå.