14.

Söndagen var galen. Veckan efter lika galen, om inte värre. Buschan sa att regeringen måste ta sitt ansvar för hatet mot kristna, det kristna arvet och kristna värderingar. Lilltrumpen Jimmie efterlyste en krisgrupp för den katastrofala integrationen och ta ansvar för att invandrare utbildas i svenska värderingar. Rassenassarna skrev hotelser och hat på sina galna sidor i versaler och tjugo utropstecken.

Twittrarna var som vanligt galnast! Ögonvittnet som såg en arab springa från kyrkan – han som bor i Arvika och skriver allt från sin ip-adress där hemma – hade ”avslöjat” att polisen mörkade att den misstänkte var muslim: ”pkmaffian förstör och säljer ut fosterlandet” skrev han med massa utropstecken.

Jag kände mig både arg och förnärmad. Arg för att galningar försökte vinna mark åt rasism. Förnärmad för att det var ändå jag som satta dolken i bröstet på Helge Aftongärd.

Samma dumma, låga, syndiga känsla som jag alltid har fått varje gång det hade visat sig att polisen misstänkte någon annan, att till och med någon annan åtalades. Förnärmad! Det är ett ord som jag inte använder. Mormor gjorde det och gör det. En typ gammaldags känsla av sårad stolthet. Eller typ att jag ringaktats. Låga, syndiga och dumma känslor hade tagit okristligt grepp om mitt hjärta. Mitt hjärta är vigt åt Herren! Jag insåg att Han testade mig. Skulle jag ge efter för min nedärvda svaghet, inlärda pk-värdringar eller visa min hängivet att följa Honom? En kallelse är Kallelse!

Jag kände mig både arg och förnärmad. Arg och förnärmad. Låga tankar och känslor får inte förvirra den som är Kallad. Fokus måste alltid ligga på Ordet och Herren. Hur gärna jag än önskade att straffa arvikagalningen gav Herren mig en annan mission. Denna gång en kvinna, Agneta Liebhaber. Jag hade följt henne länge. 

Denna gång alltså en kvinna som ogenerat promotade homosexualitet, abort, surrogatmammor och könsbyte. Personligen – alltså intellektuellt och känslomässigt – har jag alltid vördat kvinnan. Hennes plats i skapelsen är unik och given av Herren. Mannens plats är unik och given av Herren. Ingenting får rucka på den ordningen. Gud är Ordning!

Jag måste erkänna något som i värsta fall hade kunnat omintetgöra min mission. En ung, högrest och vacker kvinna med svart och svallande hår hade fångat min uppmärksamhet. Och åtrå! Denna låga drift! Hon brukade le och se på mig med vackra, mörka ögon och jag nickade fumligt och försökte le. Jag önskade inget annat än att få äga henne. Sökningar visade att hon bodde med sin far och syskon i grannlängan. Hennes namn var Alisa, fyra år yngre än jag och arbetade på förskola i Husby. Jag hade koll på hennes arbetstider och vanor och försökte få tillfälle att se henne så ofta som möjligt.

Jag kunde ju inte närma mig! Inget fick störa Liebhaber-missionen eller min heliga Kallelse över huvud taget. Alisa, insåg jag, skulle för evigt förbli onåbar. Jag insåg att hon såg något hos mig som attraherade henne. Ömsesidig attraktion som måste undvikas. Smärta! Trots det syndiga i Onans beteende kunde jag inte göra annat! Jag säger bara: kasta första stenen! Jag är trots allt man, bara människa! Jag vägrar sex utanför äktenskapet! Så pass moral har jag.

Jag insåg att denna mission måste bli min svåraste. Den blev det. Agneta Liebhaber var några år äldre än jag, aktiv i vad som kallas gayrörelsen, detta globalistiska propagandamaskineri för otukt. Hon var stilig – jag kan inte finna annat ord – och välklädd, välstylad och verbal. Inte oattraktiv. Snygg för att vara feminist. Men vem kan älska en sådan depraverad kvinna! Hon hade en make som inte imponerade.

Hennes mediala status gjorde missionen särskilt besvärlig och samtidigt spektakulär. Att ta livet av en kvinna kändes utomordentligt kvalfyllt. Men det var Herrens bud. Och inte minst Hans prövning: var jag Honom värdig?