15.

Agneta Liebhaber skulle inte bli lätt att komma åt. Jag tvingades tänka i nya banor. Varför inte utföra dådet inför öppen ridå? Men ändå undkomma.

Jag läste på om bästa förklädnad, om snabba kostymbyten, om kroppshållning, om att ta livet av någon irl med revolver eller pistol, om att försvinna i mängden; skaffade fejkat fb-konto och tillgång till hennes sida med alla kommande framträdanden.

Om tre veckor skulle hon tala på Medborgarplatsen och jag var där och rekade noggrant flera dagar om var exakt hon visade upp sig, om vilka reträttvägar jag hade och var jag kunde byta skepnad. Insåg att pappas revolver var lämpligt verktyg efter sökningar om hur jag på bästa sätt kunde ersätta nådevapnet med exakt kopia. Jag reste till Koblenz vid Rhen och besökte den lismande vapenhandlaren Wolfi och han sålde mig ett likadant vapen under smickrande kommentarer och försäkran om diskretion eftersom jag var genuin, av rätt essens, vad nu det betyder. Jag skulle använda tyskrevolvern för att döda Agneta och på så vis undvika alla eventuella besvärande frågor.

Risken, stora risken var att halvautomaten och revolvern kunde spåras till min far. Men alla vapen var och är skrivna på honom och jag har bara ärvt dem. Just mina vapen kunde inte belasta mig. Men kasta misstankar mot mig. Åt det fanns inget att göra. Inte juridiskt.

AL var omsvärmad, bevakad och attraktiv. Medial. Svår att komma åt.

Det var småregnigt och snålblåsigt när Hans vilja skulle verkställas. I det offentliga. Samlingen var inte stor. Människor tog bilder, både rörliga och enstaka. Det var en stor riskfaktor som jag inte kunde ignorera men var förberedd på. Kvinnans rättigheter – som de kallar det – står inte högst på dagordningen, sa hon. Jag närmade mig litet i sänder bland paraplyer och regn-ponchor. Var klädd i diskret regncape och sydväst, bara lite av mitt ansikte var synligt.

”Kvinna och man måste bli fria! Fria från tvång och invanda förväntningar! Vi, kvinna och man, måste stå upp för kvinna och mans rättigheter! Vi, kvinna och man, måste se på oss själva och varandra som människa, inte som kvinna och man!”

Hon fick applåder och glada tjut och då passade jag på att sikta och skottet skapade lagom panik. Folk sprang åt alla håll. Jag kunde svartklädd och behuvad fly in i Söderhallen. Terroristnojan hjälpte mig. I hallen rörde jag mig mera försiktigt medan jag drog av mig allt grått och byltade ner det i min hemmagjorda ryggsäck av ICA-kassar. Sökte mig ner en trappa och klev ut i det fria och snålregnet för att snabbt ta mig in i Coop där jag byltade ner säcken i närmaste papperskorg. Allt hade jag noggrant rekat i förväg. Strosade runt i butiken en stund och kände på några avocado som jag betalade kontant i kassan tillsammans med Creme fresh och citron. Jag ville göra guacamole till chilin senare på kvällen, chilin som jag gjorde igår. Den är alltid godast dan efter! Inte många vet det. Revolvern inlindad i en ICA-kasse smög jag ner i Coop-kassen och gick lugnt ut åt Södra station till. Lugn bara på ytan. Jag hörde ingen förföljare och betalade kontant i spärren för pendel mot Centralen.

På perrongen bänkade jag mig i väntan på tåg och bläddrade i min vita pk-Huawei. Allt var lugnt tills väktare nervöst kom ner och rörde sig koordinerat som stela balettgossar och granskade oss. Ingen av oss stämde in på vittnesuppgifterna om gärningsmannen, det hade jag förvissat mig om. Allra minst jag som nu var klädd i svarta jeans och ljusbrun skinnjacka. Hade blond kalufs som inte kunde misstolkas. Jag var vit och därför inte misstänkt, det visste jag. Pulsen var hög för jag var på helspänn under min lugna yta. Väktarna gav mig bara en flyktig blick men var noga med att kolla giltigt färdbevis hos alla med utländskt utseende.

Jag vet inte om jag har sagt det – att jag är välsignad: jag ser ut som riktig svensk, rör mig och för mig som riktig svensk. Höjd över all misstanke.

Så kom pendeln.

Jag var äntligen på väg hem.