16.

Folk är som tokiga! Inte minst på hatsajterna och hattwitter. Äntligen, skrev en, hade häxan Agneta Liebhaber till slut fått så hon teg. En annan sa att mördaren är hjälte och måste få medalj. Ögonvittnet – han i Arvika – visste att alla hade sett en man med utländskt utseende vrålrusa mot tunnelbanan; han hade uppgiften från säker källa, men sörjde inte över att rabiata manshataren Gnetahäxan fått känna på det sanna patriarkatets rättvisa dom.

Hela tiden hade jag smärtsamt förstått bakom pannbenet och känt i bröstet att Sveriges folk saknar moral. Mormor brukade säga att Mitt gamla, hederliga Sverige har mördats av vänstern. Och inte hade det blivit bättre med liberalpacket, lade hon till. Hon slog fast att bara Jesus, Herren, kunde rädda vårt kära fosterland ifrån ondska.

Amen!

Expressen skrev att ingen grupp hade tagit på ansvaret; tidningens kolumnister och ledarsida hade länge fört kampanj mot henne. För tidningen var hon ett rött skynke och ville nu söka orsaken till mordet i stridighet inom feministrörelsen. Underligt nog skyllde Expressen på den våldsbejakande extremfeminismen. Tidningen visade stora suddiga bilder från nån mobilkamera och hade ringat in en silhuett som tillhörande förövaren. Den var inte min! Aftonbladet skyllde på högerns förakt för jämställdhet och samtal som hade banat väg för våldsbejakande aktioner och visade en något skarpare bild som sades vara taget vid skjutningen. Inte alls. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet skyllde som vanligt på sosseregeringen.

Ståhej! Nog hade jag förstått att Agneta Liebhaber var en frontfigur men att hennes bråda död skulle få så stora proportioner överrumplade mig.

Jag oroade mig inte det minsta för polisen. Bittra erfarenheter från mina tidigare missioner pekade mot att de ”löser” även denna mission kreativt.

Givetvis hade jag vidtagit nödvändiga säkerhetsåtgärder. En Ålandsresa sänkte Koblenz-verktyget i havet.

Hur gärna jag än önskade kunde jag inte åtgärda ”ögonvittnet”. Det fanns inte med i Herrens plan, bara i min personliga svaghet. Jag kunde inte låta bli att tänka att arvikabons stollighet faktiskt bidrog till min missions framgång. Han och hans många följare skapade en atmosfär av att Sverige var under attack. Det smittar. Och avväpnar saklighet. Till båtnad för mig men inte för sanning. ”Båtnad” är också ett sånt ord som jag inte använder. Mormor säger det när hon vill understryka glädjen som finns i Ordet. Ordet är typ till båtnad för oss.

Jag slog ifrån mig allt grubbleri genom att modigt tilltala Alisa i grannlängan. Hon rodnade och log och rättade till glänsande och svallande frisyren som inte behövde åtgärdas. Jag pekade var jag bodde och hon skrattade till underbart och pekade var hon bodde. Jag ryckte på axlarna och sa att jag visste det. Hon skrattade igen och presenterade sig, plirade med underbart vackra mörkbruna ögon. Jag fumlade och sa att jag var Jack. Hon höll upp sin ICA-kasse och sa att hon måste laga middag: ”Det är bara far och jag och mina bröder.” Jag visste att hon var äldsta barnet och att de hade förlorat sin mor för inte så länge sedan. Hennes yngre bröder blängde alltid på mig fast jag försökte se vänlig ut och nickade. Familjen är ryskortodox och mycket traditionell. Självklart vet jag att yngsta brodern, 16, är flitig besökare på porrsajter och artonåringen bara sporadisk men flitig på religiösa ryska sajter. Fadern som är taxichaufför och 48 år surfar runt på porrsidor då och då men mest på svenska dejtingsajter. Alisas surfvanor har jag inte koll på. Bara kan inte.

Alisa har tagit på sig rollen som kvinnan i familjen. Självklart gör hon helt rätt! Vem kan klandra henne. Utan kvinna i familjen blir det kaos! Tradition är viktig!

Nya vanor kan inte implementeras i ett huj! Så uttryckte sig predikanten i mormors församling i Sundsvall. Hon hade insisterat på att jag skulle följa med henne för ”Rudolf bär Herrens stämma!” Rudolf visade sig vara en välmatad och vältalig medelålders man i skrynklig kostym och som artikulerade med fylliga röda läppar. Rudolf strålade av hälsa och tilltro. Vem kunde misstro honom?!

Förfärande nog erfor jag samma känsla som när jag lyssnade på min fars utläggningar i Investor. Givetvis blev jag då och då inbjuden till vad som kallades seminarier. Pappas smorda munväder gjorde intryck, det begrep jag. Han månade verkligen om sin fysik, sin lekamliga uppenbarelse. Den gjorde intryck. Helt klart. I en miljö där karisma betyder mycket och behärskandet av koder betyder ännu mer, hade pappa framgång. Han var inte dum! Tro inte det. Han var intelligent och kunde det som krävs i business. Hans, och Rudolfs, stryka låg dock i social kompetens. Bara där! Skådespeleri betyder allt, Sanning intet. Efter pappas 50-årskalas började känslan av avsmak för mina föräldrars låtsasliv ta över och jag har till slut befriat mig. Med Guds Hjälp!

Rudolfs budskap var att själarna som de vill frälsa från allsköns villfarelser – ortodoxa, judiska, katolska – måste ges tid! Tid att vänja sig vid nya sedvänjor.

Jag insåg av vår korta konversation att Alisa var fånge i sin sedvänja liksom hennes far och bröder. Kunde jag göra annat än vänta? Kunde jag ens hoppas? Att hon en dag ville bryta sig ut? Kunde jag hoppas på det? Samtidigt visste jag innerst inne att detta år då jag var 27 skulle bli mitt sista.

Jag insåg att jag inte kunde vänta mig underverk. Jag insåg att hennes svar var ett avvisande. Insåg att hennes själ ville ett och hennes hjärta ett annat. Vi skulle alltid åtrå varandra men aldrig förenas.

Herrens plan! Min själviska åtrå fick absolut inte äventyra Herrens gudomliga plan.

Jag vill inte närmare gå in på vad jag gjorde för att lindra smärtan – men kasta första stenen du! Du utan synd!

Herrens plan! Herren har i Sin nåd kallat mig till en ny mission. Denna gång en fnattkristen. Mormor hade döpt dem så, de som tror sig ofelbara och bärare av sann tro. Utan att rannsaka sig själva! De var de fnattkristna. Mormor kallade dem värsta sortens låtsaskristen – ”Som läser Boken för att hitta ursäkter för sitt inneboende, själviska och vedervärdiga hat!”

Jag hade följt honom länge på diverse sajter och hade inga som helst betänkligheter att se honom avlägsnad från detta liv eftersom han gav Guds Tro dåligt rykte. Bror hette han. Hade själsfrände i Sigrid som hyllade honom i ord som förde tankarna till Grönköpings Veckoblad – tidskriften som pappa och mamma prenumererade på. Jag upptäckte att de var sambo fast de låtsades bo på olika orter. Och han hyllade hennes lysande förmåga att fånga tidsandan i vårt förlorade land, som han kallade det.

De bodde i Göteborg så jag tillbringade mycket tid där för research. Mina försök att ta mig in i deras gemensamma dator misslyckades skändligen. Jag fann det för gott att under min morgonjogging dumpa nyinköpta luren i vattnet från Stenpiren efter att jag hade förstört simkortet. Brors och Sigrids facebookkonton var lätta att hacka. Jag hade köpt ny lur som dumpades på samma ställe efter två dagars användning.

De var mycket välskyddade så jag var säker på någon av dem hade it-kompetens utöver det vanliga.

Till slut lyckades jag snäva in deras bostad till Örgryte. Köpte ny lur och promenerade i härligt väder långa vägen dit en lördagseftermiddag i augusti och pejlade så gott jag kunde. Villor i alla storlekar, äldre och nyare och snävade in bostaden ännu mer. Så småningom hittade jag villan med ett kors och en liten Jesus-staty i trädgården. Skrev ner namnen från brevlådan – inte Bror och inte Sigrid. Jag stängde luren och låtsades se mig omkring när jag såg en äldre man komma ut från garaget. ”Ursäkta mig!”

Han såg mig och log. ”Ja?”

”Jag tycks ha gått vilse.” Jag överdrev min Järva-dialekt.

När han kom fram till mig vid vita staketet sa jag och visade på statyn. ”Vacker trädgård!”

Han skrattade och pekad upp mot övervåningen. ”Det är sonen, Jakob och hans sambo som vill ha det så här. Vad kan jag hjälp till med?”

Jag improviserade. ”Jag söker Örgryte gamla kyrka, men jag har nog gått åt fel håll, eller?” Jag visste självklart var kyrkan låg.

Han log under blå ögon inramade av talrika rynkor och påsar. ”Det är ditåt. En bra bit.” Nickade glatt. ”Vackert nyrenoverad!”

”Besöker familjen den?”

Han slog ner blicken och ryckte nästan omärkligt på magra axlarna. ”Frun och jag gör det. Regelbundet.” Han nickade bortåt övervåningen. ”Sonen och sambon föredrar en sorts baptistförsamling.” Han suckade igen och såg uppskattande på mig. ”Stockholmare?”

”Ja.” Jag nickade och log. ”Jag tackar så mycket för vägledning!”

”Gå bara rakt fram ditåt; sedan höger på Olof Skötkonungsgatan. Framme vid Sankt Sigfridsplan ser du kyrkan och gamla begravningsplatsen. Mitt i all världslig trafik!” Han slår ut med händerna. ”Förresten! Vad tänker jag på. Jag ska ju ändå åt det hållet. Om du önskar hålla mig sällskap i bilen kan jag köra dig dit.” Han log. ”Ska handla blommor och lördagsmiddag. Frun är lite krasslig.”

”Åh! Jag är mycket tacksam! Om det inte blir för mycket besvär?”

Han slog bort mina farhågor. ”Inte alls. Bara nöje! Inte många som uppmärksammar kristen tradition numera.”

Jag suckade och nickade. ”Så rätt, så rätt!”

Han räckte fram handen. ”Olof!”

Jag kramade den inte helt rena, grova handen som bar spår av trädgårdsarbete. ”Jack!”

Han gick tillbaka till garaget och jag öppnade grinden. Vi småpratade i hans välputsade Volvo under tiden mot kyrkan. Olof var urolog och hade bestämt sig för att gå i pension vid årsskiftet.

Jag tvekade men sa. ”Jag ärvde nästan en förmögenhet av mina föräldrar som gick bort för en tid sedan i en trafikolycka.”

Han betraktade mig hastigt med uppriktig medkänsla. ”Jag beklagar verkligen förlusten!”

”Tack, Olof. Så jag bestämde mig för att ta lite tjänstledigt i år i samband med semestern och resa runt i landet. Sverige är vackert!”

”Mycket!”

Olof släppte av mig vid Örgryte gamla kyrka och önskade mig fortsatt angenäm resa och sa att det var berömvärt att jag tog tåget i dessa klimatkrisens dagar. Jag hade berättat att jag skulle fortsätta till min mormor i Sundsvall dagen därpå.

Nu hade jag fått tillräcklig info för att fortsätta min forskning om Jakob, alias Bror! Och hans sambo.