17.

Jakob och Sigrid!

Jobbade stenhårt i flera dagar men kunde inte ta mig in i deras lurar eller dator. Det finns omvägar. Båda var flitiga på sociala medier och den vägen gick det att sneaka in i deras innersta.

De hade olika konton och lajkade varandra oreserverat när de kommenterade inlägg på kristna fnattsajter. Låtsades som om de inte var sambo. Mer sansade inlägg hade de i nättidningen Världen idag; alla inlägg handlade om att kristna måste få mer att säga till om i politiken. Som vanligt syftade det bara till att brännmärka islam.

Varför kan de inte bara fatta den enkla sanningen som mormor klargjorde att den som söker Gud – hur det än går till! – till slut finner honom. Gud är stor! Han hittar alltid vägar!

Via flera av deras konton tog jag mig in lurar och dator. Hittade selfies, de vanliga schablonbilderna. Fann dagböcker med avslöjanden. Jag lärde att Jakob var mycket välbetald it-tekniker inom näringslivet och Sigrid pluggade till barnskötare för att få anställning på kristen förskola.

Jakob hade tagit med sig mycket av jobbet hem och jag utforskade så gott det gick hans arbetsuppgifter, uppdrag och hur han löste dem. Han var duktig. Absolut. Och jag kände stor glädje att jag med Guds hjälp hade visat mig besitta större datakunskaper än it-mästaren Jakob.

När jag visste hur Jakob och Sigrid såg ut och var de jobbade och pluggade – och inte minst vilka tider – var det lätt att följa dem irl.

I oktober bodde jag tre veckor på samma hotell som tidigare, Raddison vid Slussplatsen, i närheten av centralstationen. Sa till om att jag bäddar själv och att lakan och handdukar kan bytas efter en vecka, inte varje dag. Hotellet visste ju det från förra gången men jag sa till ännu en gång för säkerhets skull. Jag behandlades som vip. Det var jag ju, fast inte bara i profan mening. Gud hade gett mig heliga uppdrag. Igen jordisk uppskattning kan övertrumfa den himmelska!

Jag reste flera gånger med samma spårvagn som Jakob. Han klev punktligt på 5:an vid Sankt Sigfrids plan och var alltid upptagen med luren. Jag hade koll på den och visste att han hade stenkoll på vad Sigrid hade för sig. Var hon vaken? Frukost? Kommer hon i väg till plugget i tid? Ja, han var helt galen. Han var 24 och Sigrid 21. Jakob var stilig på ett självklart manligt vis: smal, slätrakad, så gott som rakad skalp som ibland täckt av en kepa, enkla och praktiska kläder. Det fanns inget av extravagans hos honom. Han gjorde ett rejält och friskt intryck.

Jag vet och visste att Herren ger mig svåra uppdrag. Alla har de inneburit en kamp, en inre kamp, mellan mina sentimentala och omanliga känslor och Herrens oundvikliga mission.

Samma omanliga blödighet drabbade mig när jag följde Sigrids färder. Hon lyste av mjuk kvinnlighet, stolthet och osminkad skönhet. Okomplicerad självklarhet. Jag förstod snart att hon var trygg i Jakobs ständiga koll.

Och jag insåg att när Jakob är borta så rasar hon samman.

Jakob var missionens mål! Självklart! Första steget till att ta honom av daga var att skandalisera honom på jobbet.

Jag ägnade två, nästan tre, intensiva dagar åt att ta mig igenom Jakobs nästa viktiga uppdrag. Han hade ju jobbet med sig hem! Trodde sig osårbar! Ingen kan gömma sig undan Herren! Ingen!

Ytterligare två, tre dagar ägnade jag åt att ta reda på hur han till slut implementerade kod – det var så han kallade det – i verksamheten på ett internationellt känt svenskt företag. Han gjorde det på konventionellt vis utan särskilda finesser och jag sneakade in genom hans inloggning och kunde vänta med att plantera buggen som i vissa lägen skulle länka storföretaget till pornhubs allra osmakligaste porrvideor.

(Ja! Jag har varit inne på pornhub! Hur hade jag annars kunnat genomföra Herrens uppdrag? Ordet ”osmaklig” är otillräckligt för att beskriva vad jag har skådat på pornhub, men jag vill inte dröja vid detaljer och jag försäkrar att pornhub inte på något sätt har korrumperat min gudaskänkta moral. Orubblig tro står emot allt ont!)

Det blev skandal. Alla uppmärksammade det och företagets avböner och ursäkter avlöste varandra. Internt fick Jakob skulden och fega ledningen avskedade honom under förödmjukande former vilket också uppmärksammades i media. Höjdarna klarar sig alltid!

Varför skandalisera Jakob? Svaret är enkelt. Han förlorade sin världsligt upphöjda position; han förlorade sin kristna upphöjda moraliska position; han förlorade all respekt, allas.

Nu var han lätt byte. Vad var nu enklare än att låstas som han tagit livet av sig?!

Jag hade nio dagar kvar på Slussplatsen och offrade all tid på att följa Jakobs förehavanden. Jag lärde mig att han sökte andlig vägledning och att möjliga själasörjare drog sig undan – Jakob var redan dömd och befunnen skyldig.

Ingen ställde några frågor, vad det verkade.
Ingen tog sig an Jakob.
Han fann sig plötsligt ensam. Föräldrarna fanns, men han trodde nog att de stöttade honom bara för att Jakob var deras enda barn.

Jakob promenerade då och då på Örgryte gamla kyrkogård och jag pejlade hans lur när jag hade bara tre dagar kvar i Göteborg. Det var bråttom. Redan innan han kunde tänkas vara vaken och aktiv efter all turbulens, fanns jag på plats på ett fik nära Sankt Sigfrids plan. När jag uppmärksammade att hans lur rörde sig i riktning mot mig spanade jag efter honom för att närma mig och fråga efter vägen till gamla kyrkogården.

Jag såg honom komma och gick honom till mötes och tog fram värsta stockholmskan.
”Ursäkta. Jag söker vägen till kyrkogården och en av mina fäders grav.”

Jakob stannade upp och såg förvirrad på mig, överraskad.

”Det verkar som jag har hamnat fel. Eller?”, fortsatte jag leende.

Han betraktade mig ett ögonblick och jag såg att han var en sargad själ, men han var ändå välvillig och berättade att han var på väg dit och gärna gjorde mig sällskap.

Jag presenterade mig som Josef och stockholmare men med rötter här. ”Vi får inte glömma vår historia!”

Han nickade med sänkt huvud och presenterade sig liksom bara av uppfostran. ”Jakob. Gravar kan ge tröst. Och närhet.” Det lät som om han suckade när han sa att vi alla behöver tröst.

Han såg sliten ut. Orakad och huvudet hade korpsvart stubb och hela han var bara ömkligt böjd. Samtidigt som jag kände stolthet över att ha fullbordat första etappen av Herrens plan kunde jag inte låta bli att lida med honom. Jag visste, visste, visste att Herren prövade mig! Jag visste att jag måste fullfölja Hans mission. Jag gjorde det med glädje och stolthet. All omanlig medkänsla måste vika. Jag kontrollerade att dolken var lätt åtkomlig, vilket den alltid varit, för jag kunde inte vara hundra säker på när rätt tillfälle skulle infinna sig – jag hade burit den flera dagar i rad.

Av respekt för hans fäder, sa jag, ville jag att vi går till dem först.

Han tackade mig uppriktigt och när han knäböjde framför en sten med oläslig text lät jag honom vara i sin stillhet och begrundan. Jag såg mig omkring i oktobervädret. Mulet, stilla, disigt, fuktigt; inte en levande själ inom synhåll, bara bilar och spårvagn kunde jag ana utanför muren.

Något oväntat vände han sig om och satte sig lutande mot stenen. ”Min Fader! Kan han nånsin förlåta mig?!” Han såg på mig med brusten blick. ”Ingen kan det. Jag vet det, bara vet det.”

När han sjunkit ihop med huvudet hängande skyndade jag mig att ta fram dolken, böjde mig ner, tog honom om axlarna och stötte den i hans arma hjärta.

Han sträckte oväntat på sig för ett kort ögonblick – som för att ta sig ur en förbannelse.

Jag tog hans vänstra hand och lät den krama mitt verktyg. Jakob var vänsterhänt.

Vad som fanns kvar av mig på kniven vet jag inte. Det bekymrade mig inte heller för jag visste att alla kommer ”förstå” varför han hittades med dolk i bröstet.