19.

Det hade gått en månad sedan jag var i Göteborg för min mission där. Ingenting hade avslöjats som tydde på något annat än att Jakob förlorade livet för egen hand.

Nya offret uppenbarades för mig.  Tidigt efter hemkomsten från Göteborg fick jag Uppenbarelsen! I vargtimmens sista ylande minut efter självrannsakan och bön om vägledning skådade jag! PK-kyrkans överhuvud. En hon! Var talar Boken om kvinna som herde? Vi som läst vet: ingenstans! Tvärtom fastslår Paulus att

Kvinnan ska ta emot undervisning i stillhet och alltid underordna sig. Att själv undervisa tillåter jag henne inte och inte heller att bestämma över mannen.

Så talar Paulus! Och genom Paulus Herren! Vi som läst vet att Svenska kyrkan – som den felaktigt kallar sig – inte har med Ordet att göra. Tvärtom våldför den sig på Ordet om och om igen.

Kan vi Sanna I Jesu Namn känna annat än vämjelse?

Missionen var given. Utförandet grannlaga, som mormor skulle ha uttryckt det. Jag talade med henne bara några dagar innan Uppenbarelsen. Hon höll med mig om att den så kallade Svenska kyrkan är ett hån mot Kristus, lika stort hån som påven. Hon sa helt sanningsenligt att makt – vare sig världslig eller religiös – korrumperar och nivellerar. Det stärkte mig i övertygelsen att kvinnan var nästa mission.

Missionen var utmanande. Jag avstod denna gång från att lägga ut villospår som kunde skapa friktion mellan olika religiösa och etniska grupper. Ett dramatiskt dödsfall som detta kunde annars i värsta fall väcka mörka demoner, eller bruna.

Jag började mitt tålmodiga arbete med kartläggning om agenda och personliga vanor. Redan tidigt insåg jag att hon var skyddad på grund av sin ställning och på grund av anonyma hot. Dumpade den ena luren efter den andra i sökandet efter blottor i pansaret. Jag fann inga. Vad annat kunde jag vänta? Makt är inte bara inflytande, makt är skyddad.

Enda lösningen var ett avdagatagande med list. Jag visste att hennes och makens hem var digitaliserat. Det var inte helt lätt att snirkla in via kylskåp eller övervakningskameror, men det gick. Jag såg till att kylskåpet la av en dag då hon var ensam hemma. Väntade en halv timme och ringde upp och låtsades vara från firman som tillhandahar elektronisk övervakning av hemmet. Hon svarade och var tveksam, men jag övertygade henne om att kolla kylskåpet. Jag förklarade att jag inte hade hittat någon malfunction hos oss och bad om tillåtelse att besöka henne för att ta en närmare titt på kylskåpets elektronik. Hon tvekade igen och bad att få återkomma. Jag förstod att hon skulle kolla med firman och mycket riktigt ringde hon bara några minuter senare. Givetvis hade jag snabbt sett till att länka hennes samtal till min lur. Det tog inte många minuter! Gud är med mig!

Jag hade stulit två avlagda firmatröjor från sopcontainern utanför varuintaget, fräschade upp dem och valde till slut den som såg pålitligast ut. Klistrade snyggt på firmans logga på en sliten läderväska, hängde ett stulet id-kort runt halsen och släpptes in. Bostaden var ljust möblerad och doftade rent. Leddes in i varma köket där en doftande gryta sjöd på hällen i en emaljerad stekgryta och bad om hjälp med att flytta skåpet så jag kunde komma åt elektroniken på baksidan.

Hon skakade på huvudet och gick in i ett annat rum och jag hörde henne tala vänligt med någon som snart visade sig i köket. Han var storvuxen, jeans och kavaj, snaggad och missnöjd, vaksam med snäcka. Vi hjälptes åt med kylskåpet och när han ville resa sig från sin hukade position högg jag honom i ryggen i höjd med hjärtat. Han stöp.

Hon stelnade förfärad till men gav inte ett ljud ifrån sig och jag greppade henne raskt bakifrån och vred om huvudet kraftfullt tills jag hörde knaket. Lade henne försiktigt jämte gorillan och slöt hennes ögon.

Jag tog kniven försiktigt ur ryggen på gorillan och kollade pulsen. Noll. Hon var också utom räddning erfor jag.

Samlade mig och steg ut i vårsolen och gick lugnt ner till firmabilen som jag stulit. Det var lätt. Jag hade kallat bilens rättmätiga förare via hans hackade lur. Han hann aldrig se mig när jag knockad honom och vred om skallen. Det var inte svårt. Gömde kroppen bakom en container. Och ärkebiskopen var över 60, kvinna, inte vältränad, inte förberedd på skoningslös gudomlig rättvisa. Jag är ett ungt svärd. Ungt och utan misskund. Jag drabbar. Det är min styrka, mission. I Hans Namn!

Fixade firmabilens GPS så att den tydligt visade på uppdraget hos överhuvudet. Körde pickupen tillbaka och parkerade där den hörde hemma, använde förarens passerkort och klev in i orderkontoret och ut på andra sidan byggnaden. Den var så gott som folktom för jag hades sett till att flera kunder hade hört av sig om fel på säkerhetsutrustningen.

Det dröjde några timmar innan aftonbladet.se kunde berätta om tragedin. Det var så tidningen beskrev dödsfallet som jag vet, som jag vet i mitt bröst, är Herren till behag.

Uppmärksamheten dröjde så småningom vid säkerheten och firman som skötte den. Misstankarna mot firman stärktes när det uppdagades att mördaren men stor sannolikhet hade koppling till firman.

Efter missionen hade jag genast raderat alla anknytningar till mig, dumpat luren i Strömmen när jag med lilla backpackern joggade förbi.

Alla var förbryllade men firmans aktier rasade eftersom tekniker inte kunde hitta något som pekade åt annat håll än insiderbrott.

Det var den officiella versionen. Jag visste att firman hade Stockholms stads välsignelse. Borgerliga styret hade band till firman så makten såg till att dådet länkades bort till antisemitiska grupperingar.

Hur jag än gör så får invandrare eller muslimer skulden. Är det verkligen så Herren vill freda mig? Genom att skapa agg, till och med hat?

Till slut hittade de mig. Egentligen inte mig utan en okänd. En skugga, kallades jag. Mystisk och slug, kallades jag. Skadan var redan skedd för firman och jag vet inte vilken framtid den har. Har sneakat reda på att dess höjdare har roffat åt sig vad som går inför det oundvikliga slutet. Allt handlar bara om pengar, och åter pengar. Och ett säkerhetsföretag som inte är safe har förlorat allt.

Sverige, mitt älskade fosterland, var skakat.

Aftonbladet publicerade en några sekunder lång sekvens från en övervakningskamera som visade mig. Tidningen påpekade mycket riktigt att jag gick i Adidas sneakers, något som stred mot firmans klädkod. Jag blev tvungen att klippa sönder mina älsklingsskor och dumpa spillrorna i behållaren för Övrigt brännbart. Bilderna var givetvis suddiga och jag kunde inte tänka mig att någon kunde identifiera just mig under kepsen.

Han galningen ögonvittnet från Arvika visste redan att jag var muslim. Han hade känt igen mig. Enligt honom hade jag svartmuskiga drag och grym mun under hårda och kalla, svarta ögon. Han hade blivit rädd när han såg mig, skrev han. Han har många följare och är influencer som inte kan ignoreras. Fast jag vet att han skriver sina ögonvittnesskildringar från sitt hem i Arvika.

En firad terroristexpert fick ostört säga i 4ans nyheter att vi nu kunde se en upptrappning och ny inriktning av radikaliserade muslimers våld mot det civila samhället och inte minst kristna institutioner.

Jag erkände inför Herren att det smärtade mig att jag inte får ta åt mig äran av alla missioner jag utfört i Hans namn. Jag erkände inför Honom att jag var smärtsamt medveten om min fåfänga. Trots allt är jag bara människa, dock människa med mäktigt uppdrag; svag människa som dock modigt hörsammat Hans kallelse.

Polisen hade säkrat spår. Det betonades särskilt men alla spekulationer om ett snart gripande avfärdades. Jag hade slutat fundera på vilka spår jag kunde ha lämnat. Inte så att jag har varit oförsiktig denna gång heller, bara att jag har övergett tron på världslig rättvisa. Bara Herren kan lagföra mig! Hans dom betyder allt. Jag vet att Han inte har något att klandra mig för. Jag har åtlytt Hans kallelse och genomfört missioner grannlaga i Hans namn.

Några veckor senare fick jag mess från polisen om en sista genomgång av mitt vittnesmål kring mordet på Helge Aftongärd. Det var så länge sedan så jag anade ugglor i mossen. Det var säkert en fälla. Kanske hade man låtit databaser tala med varandra och upptäckt en gemensam nämnare för mina missioner, eller några av dem. Konstigt nog blev jag inte orolig, bara nyfiken.

Mötet blev nästan informellt, men jag lämnade tydliga fingeravtryck på glaset med friskt vatten som de erbjöd mig. Jag snöt mig också rejält i pappersnäsduk som jag knölade ner i urdruckna glaset, ifall de önskade ta DNA-prov.

Allt tog knappt en halvtimme. Var övertygad om att även om de hittar länkar mellan mig och döda, så återstår att bevisa vem som bragt dem om livet.

Hur som helst kommer de aldrig kunna ställa mig inför rätta.