Anton såg i speglen ett ansikte som bara tycktes bli
'äldre och äldre' varje gång han tittade.
Han insåg med sorg i hjärtat att han inte längre var

en dag yngre än tjugofem och han tänkte
på sin dotterson Villy som skulle kunna börja skolan
till hösten. Tänk så sorgligt att 'inte få vara

med' när Ville själv skulle kunna se sig i speglen och
upptäcka att han inte längre var en dag
under tjugofem och tänka på sin dotterdotter, som så

skulle kunna tänkas öva sig på skalor.
Dansa och sjunga av hjärtats lust och inse att han inte
skulle kunna vara med den där dagen

då hon själv skulle kunna se sig i speglen och inse att
hon höll på att komma upp i den där
åldern hennes mormor varit den där som sista tiden.



(Om bilden.
Du ser nog inte vattnet, men du ser nog
himlen spegla sig i vattnets själva ytlighet)