Ibland åker jag in till stan
För att känna på hur det är att vara som andra
Att få känna glädjen med en familj
Och att dela sorgen när kärlek tas ifrån en

När mörker bekläder vardagen
Och sorgen tar vid
När melankolin är som tyngst
Och natten som allra mörkast

Är det inte då drömmar är som starkast?
När längtan kan nå som längst?
Är det inte då ljuset har starkast potens?
Att slå tillbaka mot dess polära motsats?