det skorrar, bryter och faller isär
rundas med slät tår på kinden,
grusas sönder i fryst misär,
medan allt hörs i vinden

fångat av näven med krystat hopp
att vända tiden åter,
men i bruset tar allting stopp
och du är den ende som gråter

kanske ligger längtan i morgondagen
medan händerna skulpterar grynen,
som sprids med grundlagen,
att inget blir som första synen

vi lever i ett förvanskat sorglöst brus
som rider på den sista raden,
där sökandet stannar vid första ljus
hämtat från den kallaste graden

vi andas med civilisationens dekadens
brister ut föraktet mot alltets orätt
vi är så nära att svaret nästan bränns
men ser aldrig gryningen avklätt

vi ska förstöra vår egen existens
genom att förvilla sanningens krus
låta det onda skapa den enda gräns
så att vi fortsätter lyssna på brus.