Du förstår ju vad jag menar, i alla fall.
En del människor ber mig att inte tala som jag tänker.

Genom att säga 'Du talar då som du tänker',
och tror att de sagt just en sådan där
talande förolämpning och tillrättavisning i ett.

Då tänker jag förstås genast
'Jag talar som jag tänker, hur gör du?'

Alltså... bla bla bla, vad?

Jag borde verkligen tänka mig för då jag yttrar mig,
det gör ju 'alla andra'. Det är ju god tro
att tycka sig veta 'vad som hör till god ton'.

Att haspla ur sig några vita lögner,
även om det bara är för att skona någons känslor.
'Ja, ja, de sociala reglerna är nog bra att ha,
men de gäller väl mest för alla andra, inte för mig'.

Som min pappa en gång råkade prata om till mig.
Han som själv levde så helt absolut i sin egen värld,
ville berätta för mig hur världen faktiskt fungerar.
Ja, i alla fall människorna i den.

Som om jag skulle ta hans egen hobby,
som gick ut på att skriva 'insändare'
till såväl tidningar som 'departement',
om hur världen egentligen borde skötas.
Till hans egen absoluta fördel, exempelvis.