Hos en själv finns det ett slut,
eller i alla fall en tänkt förståelsens horisont,
som ej gärna låter sig överskridas

och där intresset för vidare studier
av det vilket framstår som ogebripligt
ha en sorts 'kant'.

Jag begriper bara det för mig själv gripbara.
Om den som försöker, försöker förklara något,
gör det på ett för mig begripligt sätt,

och inte hemfaller åt att försöka framstå
som ogebriplig, så kan jag tänkas
'hänga med i resonemanget'.

Själv brukar jag anse att den som kan
både såväl 'tänka utanför ramarna',
men ändå, i förklarande form och termer,

kan hålla sig inom ramarna
för det begripliga, är en god lärare.
Samt kan därför bli ihågkommen för just den saken.