2.

Alla träd var sjuka. Svampen frätte sönder dem tills de stod där med näverrör till stammar. En häftig by kunde fälla dem. Han klev på stammen som jämrande gav efter och för ett ögonblick fastnade jeansen i en näversax, men tyget höll när han drog benet till sig. Han slog nervöst bort spån och stickor och visste att svampen hade fått fäste i bomullen.

Han såg på sina händer och luktade döden på dem. Annars var fingrarna hela och rena. Bara vänster långfinger var kapat vid andra leden. Svampen hade våldtagit och frätt sönder huden runt nagelbandet. Det hade runnit och luktat två hemska dagar innan han skrubbade den friska delen noga tills det blev rosa som hos en nyfödd; desinficerade en nyslipad, tung köttyxa över lågan från spisen, snörde av fingret vid roten, dränkte det i whisky och hade redo en steril kompress, hans egen sparade naturhonung och en renkokt, tät duk av linne. Han hade koncentrerat sig, vrålat, måttat, ångrat sig, måttat, vrålat och huggit Det hade gjort ont, mycket ont och kostat honom resten av den dyrbara, ja, oersättliga whiskyn. Risken var stor att svampen skulle få fäste i det öppna såret, om den inte redan hade spritt sig till resten av kroppen. Efter flera ångestfyllda dagar såg allt ut att gå bra. Huden på stumpen blev frisk men ömtålig. För säkerhets skull bar han ett läderskydd över stumpen.

Emils stora fasa var sår, särskilt de små och särskilt de små på fingrar och tår. Han rakade sig mycket försiktigt, i vatten som fått koka ihjäl all pest, smorde efteråt in huden med naturhonung tills han inte såg en enda liten röd fläck. Håret höll han mycket kort. Estetiskt var det helt i sin ordning, eftersom det hade börjat glesna och gråna. Varje morgon ställde han sig framför det enda fönster och i det grå ljuset kontrollerade han svålen med två handspeglar, som han hade hittat i den plundrade frisersalongen på torget i Vällingby. Begrep inte folk vad man ska ha speglar till? Men plundrarna hade varit snikna på hårvatten, inte av fåfänga utan för alkoholen.