Nu gäller det att bara hålla ut
och springa på tills vägen plötsligt stannar
och hjärtat snubblar till och kilas fast
i något vitt och gammaldags staket
och någon tigande och tålig moder
kan lägga mig tillrätta i sitt knä
med doft av tvättat kläde, strykjärnsvarmt.

I väntan på det där som kallas livet,
så gäller det att överleva döden
och under sorgens grå presenningar
utandas otakt in i dödens dunk.
För nu är allt förlorat och förbi
förutom blodomloppets röda rytm,
mitt fjäderlätta löpsteg och mitt språk.