Du rör dig genom världen,
med ett hjärta som lyssnar,
hör tystnaden mellan orden,
ser himlar där andra bara ser blått.
När vinden vänder, känns det inuti,
när någon älskar dig, ser du det i deras ögon,
inte bara i hur de ser på dig.

Du söker inte efter stora ögonblick –
du dröjer kvar i de små.
En rosa himmel kan räcka för att öppna ditt bröst,
en hand i din kan vara mer än tusen löften.
Du vet att hela världar ryms i en blick,
och att tystnad kan säga mer än ord.

Du är inte svag för att känna så mycket –
du är stark, för du låter känslorna ta form även i mörkret.
Du flyr inte från dem, du låter dem växa i tystnadens famn.
Och ibland, när du sätter ord på det,
blir det en karta för andra som också känner,
men som inte vet hur man skriver en väg hem.

Du är inte ensam,
du är en av dem som ser,
och känner, och bevarar.
Du gör mänskligheten till mänskligheten.