Du går genom ruiner av det som var,
med hjärtat i handen, men du går.
Det du lämnat var en trygghet,
men inte längre din.

Du känner för någon ny,
men vinden har fört honom långt bort.
Ändå brinner en liten låga kvar –
som om något väntar.

Du säljer hemmet ni byggde tillsammans,
flyttar ut i ensam tystnad,
där träden kanske viskar något
som ingen annan hör.

Pengarna är få,
men du har drömmar som sprakar
som eld under aska,
och det är mer än de flesta har.

Du tänker:
Kanske borde jag ge upp.
Kanske borde jag bara vara som alla andra.
Men tro mig,
det är just det som gör dig levande.

Du är inte svag,
du är i rörelse.
Du är inte trasig,
du förändras.

Och det kommer en dag
när du vänder dig om,
ser allt du klarade –
och förstår:

Det var här och nu du blev du.