5.

Han rätade på ryggen och såg sig om. Ingenting.

Bara elakt gräs som viskade Kom! Kom! Kom! Emil drog efter andan och kände lukten av för gamla kallingar – det var pestens lukt, inte hans egna underkläders. Lukten var inte stark men ständig påminnelse om vad som väntar.

Han luktade mest svedd trodde han. Efter varje utflykt såg han till att dra en brinnande sticka över alla misstänkt allvarliga pestangrepp på kläder och kängor, kläderna både på rätan och avigan.

Dött i Grimsta. Tyst, sånär som på regnet som skrällde ner genom stuprören. Hans förnuftiga jag sa honom att någonstans har en människa mat och bränsle för två. Kanske någon som också snart är död, om inte redan. Inga rökslingor någonstans.

När han hörde militärbilarna steg han in i en stinkande port. De drog långsamt förbi. Ingen såg längre patrullerna som riddare och välgörare. De var rövare och mördare, hyenor som löpt amok och inte drog sig för att kasta sig över allt levande. De var som pesten själv.

Det var alltid farligt att möta någon. Fastän ingen (inte ens enstöringen Emil) önskade något hellre än en vän så vågade ingen ta ett första steg. Så idiotiskt! De skulle alla dö snart! Det är det idiotiska hoppet om ett mirakel och den idiotiska fåfängan att överleva alla andra som dödar alla kloka initiativ.

Han insåg det här men Vad kan jag göra?!