7.

Grått gräs längs stigen ner mot Mälaren. Solen värmde mellan grå molnflak och det verkade som om vattenvärlden tagit mindre skada. Det såg ut som algblomning men Emil visste inte.

Kanske Annie med gun visste. Emil tyckte hon verkade fräsch, i hans egen övre medelålder men man vet ju inte med kvinnor, och skärpt och blev mer och mer avslappnad i hans udda närvaro. Emil insåg att hon inte uppfattade honom som ett hot.

Han svor högt och tog närmaste vägen hem, letade bland 10 burkar av egen naturhonung och valde den minsta som likt de andra var ordentligt förseglad med vax, grävde upp en liten bit av det fräcka rabarberståndet och gav sig av till Annie med gun.

Hon satt på trappen och ryckte till när hon hörde Emil, reste sig snabbt och höll geväret slappt i högerhanden Rabarber!? nästan skrek hon.

Emil skattade lågt och han mindes inte hur länge sedan han gjorde det vid ett möte med en annan. Rabarber! bekräftade han.

Men hur?! sa hon förvånad och Emil tog upp plantan ur påsen och visade friska rötter Jag vet inte men den klarar sig, av nån anledning.

Han sträckte den genom staketet Om du vill plantera?

Hon hängde ivrigt geväret över axeln och tog leende emot Åh tack! Stort tack! Hon vände och vred på den och luktade på stam, blad och rötter och utbrast rörd Så frisk!

Emil log igen Från en övergiven kolonilott.

Hon kramade försiktigt rabarbern mot bröstet och såg med blå, trötta ögon in i Emils hasselbruna Jag heter Olivia.

Emil såg generad ner i det grå Jag är Emil. Han såg upp på henne och de iakttog varandra en kort stund, nästan som tonåringar på en skolbal. Emil visade henne honungsburken Från före pesten. God. Och antiseptisk! Om du vill? Från egna kupor.

Överdrivet varsamt, tyckte Emil, grep hon burken med två fingrar, vred och vände kritiskt granskande och log Tack!

Emil snörde försiktigt av sig lädertuten, sträckte handen genom staketet Amputerad.

Olivia granskade stumpen och ville ta tag i handen men Emil drog den snabbt till sig. Olivia suckade Vill du vara snäll och visa mig den och vrida långsamt så jag ser allt! Emil!

Han log och ryckte på axlarna och sträckte fram handen igen och vred långsamt och hon reste sig med förvåningens rynkor i pannan Du har inte sytt!

Han gestikulerade ursäktande, snörde på sig lädret och förklarade att allt var gjort med vässad och elddesinficerad yxa, whisky och honung.

Olivia iakttog honom och skakade på huvudet Ska inte gå! Ska bara inte gå. Har du någon utbildning?

Emil såg upp från snörandet Är du läkare, Olivia?

Hon nickade och fortsatte iaktta honom. Nå?

Solen värmde mild Jag har varit bonde. Spannmål.

De iakttog varandra en stund och Olivia såg sig om som efter goda råd och mod Jag måste ställa ifrån mig dina generösa gåvor. Du kan gå upp till grinden så länge så kommer jag.

Bara några steg senare stannade hon och sa Emil! Du är väl inte – hon letade efter ord – ett sånt där perv0!? Hon iakttog hon skarpt.

Emil såg ner i den grå misären och sa lugnt Jag är lika rädd som du.