8.

Emil väntade vid svarta smidesgrinden och solen smekte nacken. Han mindes mangården med trädgården omgiven av 140 cm smidesstaket med runda knoppar. Olivias staket var 200 cm gissade han och med vassa, avskräckande toppar.

Gården på Ekerön var hans himmel. Inte bara hans. Hustrun Saras och tonårsdöttrarnas Ingas och Beas också. När helvetet nalkades skickade han iväg dem till Saras föräldrahem i Säter. De hade kontakt en tid innan all fjärrkommunikation kollapsade.

Kollapsade gjorde allt annat också så Emil tömde tankarna med diesel i tunnor och dunkar och lastade hästtransporten dessutom med lackade burkar med utsäde och all honung, minnen, diverse kära möbler och brahagrejer och drog iväg närmare Stockholm för skydd.

Vad hjälpte det?!

Det var som att stå framför pärleporten.

Till och med Olivia som närmade sig lyste fastän hon fortfarande höll vapnet i fastare hand och hängde den på axeln för båda händer behövdes för att låsa upp. Hon greppade vapnet igen och svängde försiktigt upp grinden som inte gnisslade – den lovsjöng.

Emil tvekade men klev in och Olivia stängde snabbt och reglade, såg sig vaksamt omkring och anmärkte Du luktar rök.

Emil stod still på gruset som täckte nästan hela inhägnaden Jag går över mina kläder med blåslampa när jag rört mig i riskabla miljöer. Gör inte du det?

Hon suckade Vi har varit här sedan allt började urarta. Bara här. Tre år sedan är det väl.

Emil ryggade och betraktade henne uppmärksamt Vi?! Vilka vi? Han sneglade oroad mot låsta grinden och sökte sig närmare.

Olivia stönade och höll geväret slappt Förlåt! Emil! Förlåt. Rustan gick iväg för att kolla hur allt ligger till. Mer än halvåret sedan.

Rustan? Emil höll sig i ogenomträngliga grinden.

Olivia suckade djupt och gestikulerade honom försiktigt fram mot trappen. Min man. Läkare som jag. Han har inte hört av sig. Hon fnös och ryste Hur skulle han kunna göra det?!

De satt på var sin sida på trappen i fläckvis sol och Emil berättade i korthet sin historia om bruten kommunikation och om ovisshet och om oro. Försiktigare förklarade han hur det såg ut i Vällingby och vad patrullerna gör.

Olivia la aggressivt vapnet på knäna med mynningen åt hans håll Är det sant?

Emil visade ursäktande sina solkiga handflator Jag berättar vad jag har sett med egna ögon! Och hört! Jag kan inte göra bättre än så. Han nickade bekräftande in i hennes granskade blick.

När han såg hennes sorg Kanske lyckades han bli en i patrullteamet bara för skydda dig.

Olivia funderade en stund och vände sig leende till honom Jag tycker om att du vill ge mig hopp.

Hon suckade och skakade på huvudet Så smart är inte Rustan. Inte alls! Han är duktig läkare men naiv socialt. Hon sträckte på sig, kisade och stönade Jag borde inte ha släppt iväg lilla gubben!