11.

On line fanns inte längre. Emil förbannade elförlust som nekade all åtkomst till kära bildminnen av Sara, Inga och Bea. I klippboken fanns några bilder där de poserade för fotograf. De fick duga, men det fanns inga bilder på alla i naturlig samvaro.

Han slog sig på låren Förbannade el! Förbannade Internet! Förbannade dumhet att inte skriva ut!

Olivia var början på något nytt, kanske. Hans samlade utsäde och fröerna tillhörde livet efter detta vidriga. Naturhonungen, surdegen, rågmjölet, dieseln tillhörde det omedelbara överlevandet av detta vidriga.

Natten var orolig och Emil mindes bara fragment från drömmarna, typ förvirrande korridorer, och likgiltiga och pladdrande främmande människor, alltid från ingenstans. Hur ska drömmar annars beskrivas?

Mulen morgon. Han vaknade stönande som vanligt på dubbla liggunderlag, helklädd under en sliten räddningsfilt i dramatisk orange.

Ny morgon då Emil kände sig tvingad att välja vad av förra lyckliga livet som han bär med sig i nya. Om det blir ett nytt liv! Han har ingen talan mot ett gevär, insåg han. Och vad vet en fin läkare om surdeg? Eller baka? Å andra sidan kanske Olivia fattar att han har andra kunskaper än hon om överlevnad, kunskaper som kompletterar hennes?

Kitet han packade till mulna återträffen bestod av liten bit av surdegen, ett halvt kg rågmjöl, en dunk diesel och en burk naturhonung.

Emil satte sig tungt på pallen Jag är fakking inte riktigt klok! Som en fakking hanne som vill impa på en hona! En hona med gevär!

Han drog på sig slitna backpacken och greppade dunken. Han lyssnade och sniffade utanför halvdolda kolonistugan. Ingenting ovanligt, konstaterade han och tog genaste vägen till Olivias skinande villa.

Han såg henne först. Oliva satt på trappen med geväret på knä. Hon varsnade honom och reste sig med Tikka i fast grepp.

Emil log och sträckte lediga handen i vädret Hej på dig du också, Olivia!