12.

Olivia slappnade av, höll Tikkan slappt i högerhanden, såg sig om i gråheten och sa lite irriterat Du behöver inte överdriva.

Hej Emil! Sa hon liksom ursäktande medan hon försiktigt tog sig fram till grinden, försiktigt som för att inte röra upp sporer.

Emil nickade Tack och gick långsamt till trappen medan Olivia omsorgsfullt och vaksamt stängde och låste.

Han radade långsamt upp surdeg, rågmjöl, honung och diesel på nästan rena trappen och vände sig om när han hörde henne inpå sig och pekade på lilla knytet Surdeg och intill rågmjöl och mer honung och diesel. Har du vetemjöl? Olivia nickade medan hon granskade hans presenter. Ugn? undrade han. Hon nickade Men el. Generator? Hon funderade Jo, men vi fick den inte att fungera. Hon betraktade honom Kan du sådana saker?

Emil visade henne solkiga men starka händer Dom här har tagit mig genom livet! Jag ska se vad jag kan göra. Om du vill?

Hon såg honom kort med trötta ögon in hans trötta och återgick till att granska gåvorna Det uppskattar jag!

Tvekande iakttog hon den vackra säkerhetsdörren, porten till tvåvåningsvillan och visade honom slutligen upp Stig på!

Emil log kort, nickade ett tack, greppade dunken med ena handen och backpacken och honungen med den andra och ställde ner allt intill ingången, tog fram blåslampan och lät fräsande lågan svepa över skor och grova arbetsbyxorna. Det luktade bränt och Olivia iakttog storögd honom och proceduren som han genomförde lugnt och metodiskt.

Han packade ner blåslampan i backpacken, reste sig och såg Oliva med knyte och rågmjöl i var hand. Hennes blick överraskade honom. Nästan som Saras då för länge sedan när han visade allt som måste göras på gården: en sorts tillit, men Emil såg ner på hennes händer och sträckte fram sina: Så du kan öppna dörren!

Olivia fann sig snabbt och överräckte leende surdeg och rågmjöl och fumlade upp lås och dubbla dörrar.

Hon var överraskad. Redan lädertutan varsnade om något, var hon säker på. Patienter med kort tid kvar uppförde sig olika. Det visste hon från sin tid som praktiserande läkare.

Emil tillhörde de som hon gillade. De som fått veta att de har 6 månader kvar kanske 3 år kvar, reagerade olika. Så är det bara. Någon levde som om varje dag är den sista och bara lever om. Sen fanns de som slår sig till ro och hoppas på ett mirakel. Och så har vi alla Emilsar som fortsätter leva ett värdigt liv – på samma sätt som vi alla vill göra, vi alla som vet att så småningom kommer vi dö, med eller utan pest.

I hallen överraskades Emil av dunklet och instängda, snudd på otäcka lukten. Och han kände en omedelbar ömhet för henne: hon behöver hjälp!

I samma stund insåg han: jag vill känna mig behövd!