...kan tyckas vara att nöjaktigt 'vela i nuet'.
Leva menade jag kanske?
Är det först senare som jag med viss bitterhet minns
'hur jag kunde ha gjort'.

Samtidigt som jag verkligen som 'stred för',
genom att söka färdigställa huset,
tavlan, arbetet med, som jag tvekande gång
efter annan drömde om

hur det skulle kunna bli när det var 'färdigt'.
Då kommer någon som förbi
och berättar om att det är själva arbetet
med att färdigställa,

som ger själva tillfredställelsen.
Medan jag själv då bar på övertygelsen
att när något kunde anses vara färdigt...
men då kommer någon

och påstår att när något syns vara färdigt,
nedbrytelsen börjar och du själv
måste tänka på underhållet. Att livet är just
att underhålla, hålla efter

och se till funktionen 'kan fås att fungera'.
Som om man själv bara vore
en sorts reparatör och hantverkare.
Istället för att kunna slå sig till ro

och bara njuta själva 'färdigheten'? Som ett
resultat i själva verket bara är
som en hållplats, en station på resan
till det där som i drömt om kallas för 'framtiden'...